ettfyrkantigcirkel.blogg.se

Precis sådär icke korrekt det kan bli.

Ångestens klor.

Publicerad 2024-04-29 15:30:08 i Allmänt,

Ångesten. Kramar ur varenda beståndsdel i mig. Minimerar varenda del i kroppen tills ingenting kvarstår. Likt en järnklo skär den in i minsta lilla cell och utplånar allt liv som kanske någon gång fanns. Jag låter den äta upp mig. Hela mig. Samtidigt som jag står kvar och ser på. Jag ser allting utifrån. Men jag är maktlös. Jag kan inte påverka den och den förintar mitt liv. Jag låter den förstöra för mig. Jag låter den förstöra mig, utifrån och in. Innifrån och ut. Det finns inget kvar. Den slukade allt. Allting jag en gång hade. Ångesten är allt.
Kommentarer (0)

När jag skulle dö.

Publicerad 2022-09-19 15:34:04 i Allmänt,

 

Fredag 9/10-22

Jag hade funderat några dagar. Eller dagar..., egentligen, månader, år men aldrig riktigt "vågat". Jag har tidigare gjort många grejer med livet som insats, men egentligen aldrig riktigt bestämt mig om jag velat dö eller inte. Jag tänker och har alltid tänkt att man har ett val; dö eller leva. Ingen annan än du kan egentligen bestämma över det. Det kan te sig läskigt, obehagligt och så vidare, men valet är DITT, ingen annans. Jag tror att vill man dö, då dör man. Rent krasst. Men det är en svår och komplex fråga. Men den här dagen, fredagen den 9/10-22 skulle bli min sista dag i livet.

Jag sms:ade lite med personalen som visste att jag inte mådde bra, men skrev att "jag löser det själv". Och det var precis vad jag hade tänkt att göra; lösa det själv. På egen hand. Ifred.

Jag tog bilen. Tänkte rent taktiskt att Berga var ett bra ställe att gå in på apoteket på så jag styrde bilden ditåt, målmedvetet. "Hej, behöver du hjälp?", en snäll farmaceut såg på mig med vänlig blick. Jag vet inte om hon kände igen mig. "Eh, nej tack, jag vet vad jag ska ha." Och det visste jag, precis, vad och hur mycket. Det var uträknat sedan länge. Jag plockade på mig det jag behövde och tog lite annat med för att det "inte skulle verka misstänkt". Det är lustigt det där, när man ska göra något man vet "är dumt" så förtäcker man det för andra, för att det av någon anledning känns bättre så.

Så, nu hade jag det jag behövde. Nu behöver jag bara snabbt gå in på ICA för att köpa något att dricka. Jag måste ju ha något att svälja allting med. Jag köper min dricka och tar mig därefter ut till bilen igen. Jag vet vart jag ska. Jag ska köra hem bilen, precis som vanligt, sen går jag dit jag ska. Jag har min plan färdig. Jag har testamenterat mina tillgångar, skickat avskedsbrev, allt är färdigt. Det regnar nu. Jag ser över parkeringen och att en i personalen lutar sig över min bil som jag nyss lämnat. Jag duckar bakom en annan och ser till att inte bli sedd "fan, de får inte hitta mig nu", tänker jag. Jag börjar gå i regnet. Med bestämda steg promenerar jag raskt. Tänder en cigarett och låter gifterna riktigt tränga sig in i kroppen ner i lungorna. En bit framför mig ser jag ytterligare en i personalen som går med raska steg bortåt. "De letar verkligen efter mig."Jag stannar till en stund, ser personalen försvinna runt hörnet. Jag kan andas ut igen. Sannolikheten att denne skulle vända tillbaka och gå samma väg ser jag som tämligen liten. Så jag fortsätter.

Jag hade varit där dagen innan. Bestämt plats. Men då var det mörkt, nu är klockan lite över tre. Jag kommer fram och slår mig ner. Tar ett djupt andetag och ser ut över vattnet. Jag tänder ytterligare en cigarett som jag röker lugnt och stilla. Det är en fin stund. Snart får jag träffa alla jag saknat. Jag plockar upp drickan och tabletterna. Tar tre i taget. Omsorgsfullt. Jag gillar siffran tre, av någon anledning och har alltid gjort det. Än finns det en återvändo. Men nej, jag har bestämt mig. Det är nu det tar slut. Jag vet precis vad jag gör. Min telefon är avstängd sedan någon timme tillbaka. Jag har inte all tid i världen på mig eftersom jag vet att de letar efter mig och jag var efterlyst dagen innan. Men här kan ingen hitta mig.

Det är mörkt ute nu. Tabletterna slut. Klockan är över åtta på kvällen. Det har gått fyra timmar. Jag börjar tänka på mina älskade katter (som jag givetvis sett till ska ha det bra efter min död), och bestämmer mig för att jag vill dö hos dem. Jag reser mig sakta. Känner mig vid det här laget väldigt påverkad. Jag försöker gå längsmed vägen vid vattnet. Byggarbetarna är inte kvar längre. Jag känner en våg av illamående. Jag är yr. Jag måste sätta mig ner, eller nej, jag måste lägga mig. Bara för en liten stund åtminstone. Jag hör ett ljud från något som måste vara en bil. Skymtar strålkastarnas ljus. Den kör förbi. "Puh, ingen såg mig", tänker jag och känner att jag snart kommer att bli medvetslös. "Där är hon!" Jag hör en röst ropa mitt namn. Jag blundar. Orkar inte hålla ögonen öppna längre. "Sara, Sara! Hör du mig?" Känner fingrar på halsen. "Helvete, hon har svag puls. Vi packar in henne in bilen och kör direkt." Jag mumlar att jag mår illa. "Vi är snart framme vid sjukhuset." Färden går fort. Det är nog tur att jag inte är medveten om hur fort det går men jag hör sirener, tutan och skymtar blåljusen. "Ringer du akuten och ser till att de tar emot oss omgående?" den manliga polisen som sitter bak med mig som i princip är medvetslös ber sin kollega att förvarna. Jag vet att jag kommer dö. Han ringer. "Vi har hittat xx antal av den här medicinen intill henne."

"Ett, två, tre" och så ligger jag där. På akuten. Jag hör fortfarande men kan inte se något. Jag kan inte prata. Läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna jobbar snabbt. Nästintill febrilt. Det sätts infarter, EKG, prover tas, kateter sätts och giftinformationscentralen rings.

Jag vaknar. Illamåendet sköljer över mig och jag kräks. "Fan, jag lever." tänker jag. Men samtidigt vet jag, att detta absolut inte betyder att jag kommer att överleva. Läkaren kommer in. Ser på mig där jag ligger och hulkar. "Du är på IVA Sara, det här är väldigt allvarligt." Han upplyser mig, som om jag inte redan visste det. Jag hade tagit en dos som skulle döda mig. Det var ju det som var syftet med det hela.

"Dina värden bara ökar. Levern är skadad. Vi vet inte om det här kommer att gå. Vi har gett dig allt motgift vi kan ge i den absolut högsta dosen och hastigheten vi kan. Nu är det bara att vänta." Jag mår så otroligt illa och ber sköterskan om ursäkt där jag ligger och hulkar. Hon är så vänlig, stryker mig över håret "Det gör absolut ingenting, din kropp är förgiftad och gör allt den kan för att överleva." Ja, sannerligen hade jag nu förstört min kropp så mycket att jag skulle dö.

På söndagen vaknar jag. Eller vaknar, jag sover i princip ingenting på IVA. Kroppen kämpar, allt vad den kan. Sjuksköterskan kommer fram. Jag ser direkt att hon har ett "dåligt" besked att ge. Jag blir faktiskt lite rädd där jag ligger. Det här är enbart en plåga. Jag skulle inte vakna. "Dina värden har mer än fördubblats. Läkaren kontaktar GIC igen."

"Vi kan inte göra mer nu. Inte mer än att ta prover var sjätte timme." säger läkaren och ser på mig. Sjuksköterskan nämner något om dialys. En leverdialys håller en bara vid liv ett tag, tills en lever har hittats, och det hinner sällan göras, det visste jag.

Jag ligger kvar på IVA. Lägger märke till hur familjen med barnet bredvid kämpar för livet precis på det som jag kämpar för döden. De är omsorgsfulla, säger att de ska klara det tillsammans. En tår rullar längs min kind. Men jag kan inte gråta nu. Det är söndag. Valdag. Jag tänker att det är det viktigaste just nu. Jag måste hinna rösta innan jag dör! Jag lyckas långt om länge faktiskt få dit två från valmyndigheten som låter mig rösta på sjukhuset "Vi har då aldrig varit på intensiven och tagit emot röster, är det okej om vi fotograferar?" Tur de frågade henne och inte mig, jag ligger bara och kräks. Det blev en ganska rolig tillställning mitt i allt.

Måndag. Läkaren kommer in. "Värdena är fortfarande stigande men har avtagit i fart något. Du kommer att klara dig. Men levern vet vi inte hur skadad den är. Som du vet är du under tvångsvård och du kommer att flyttas till psykiatrin under dagen".

Jag vet inte. Jag vet inte längre. Jag överlevde? På något mirakulöst vis gjorde jag det. Jag var så fast besluten, och så blev det så här?

Nu har det gått över en vecka. Och vet ni, jag TROR, att jag är tacksam att jag trots allt överlevde. Det måste finnas något som gjorde att levervärdena började sjunka igen. Tårarna rinner längsmed kinderna nu när jag skriver, sittandes i sängen på psyk. Jag har hört tio läkare säga till mig hur "allvarligt" det var. De har låst in mig. Och nu när jag ändå inte dog så är jag tacksam? Jag ville verkligen dö. Men jag tror faktiskt att jag är villig att ge livet en chans igen. Jag ska försöka. Jag ska göra allt vad jag kan. Idag släpptes mitt LPT, av läkaren som jag aldrig trodde skulle hålla mig kvar. "Sara, du borde föreläsa. Jag vet att du har permanent sjukersättning. Men du har så mycket att berätta för andra som också mår dåligt. Du skulle kunna hjälpa så många andra!"

Och någonstans tänker jag, att kanske, en dag...ska jag våga berätta hela sanningen i en bok. Men då måste jag leva först. För man har bara ett liv, och det bestämmer man själv över.

Jag väljer att leva. Med kärlek/ Sara

Kommentarer (0)

En saknad så stor.

Publicerad 2021-10-08 19:54:22 i Allmänt,

Tårarna rinner längs med kinderna. Jag hulkar. Jag går sönder. Jag kommer på riktigt att gå sönder nu.
 
Jag ser dig framför mig. Du med din knut uppe på huvudet. Precis som alltid. Den vita och svarta tröjan. Nött. Precis som livet. Du vandrar som en osalig ande genom korridorerna. med händerna i tröjans två fickor.

Jag saknar dig. Ditt varma leende. Ditt skratt. Dina roliga historier. Du. Jag saknar dig. 
 
Jag önskar att jag kunde lyft din smärta. Jag önskar att jag fått känna dina händer i mitt hår. Flätandes. Det blev alltid så vackert. Precis som du.
 
Men du togs ifrån oss. Jag undrar så. Var du rädd? Hann du ångra dig? Vad tänkte du? Vilken var din sista tanke? Har du fått frid nu? Mår du bra?
 
Jag gråter. Åh vad jag gråter. Om du bara visste hur ont det gör i mig. Hur jag håller på att implodera av smärta. 

Älskade underbaraste du. Jag kommer aldrig att glömma dig, S. 
Kommentarer (0)

Tomhetens vakuum.

Publicerad 2021-05-15 22:02:00 i Allmänt,

Tänker. Funderar. Ältar jag? 

Tänker på dig. Det har gått snart två år. Tänker på mig själv sittandes med en snara runt halsen. Tänker på hur den dras åt. Tänker på tankarna som florerar inuti mig. Inser att jag har kontrollen. Det känns tryggt. Samtidigt är jag livrädd. Jag kippar efter luft. Kan inte låta bli att försöka andas. Kroppen kämpar emot. Den vill ha luft. Jag själv kämpar. Emot kroppen. Emot syret.  Jag vill inte ha det. Jag vill dö. Det är sanningen.
 
Snaran dras åt hårdare. Nu får jag verkligen inte luft längre. Kroppen fortsätter kämpa emot. Gör allt för att överleva. 

Kroppen och jag är i krig. I krig om livet. En tår faller nedför min kind. Jag sörjer livet. Samtidigt hör jag skriken. De gälla rösterna runtomkring mig. Ser folk komma springande. Hör skrik. 

Jag zoomar ut. Min kropp slappnar av. Jag slappnar av. Och kroppen ger upp för nu. Det går inte att stå emot kampen om livet. Jag förlorar medvetandet. 
Kommentarer (1)

Vid livets slut.

Publicerad 2019-06-10 20:45:00 i Allmänt,

Vi går tillsammans du och jag. Hand i hand vandrar vi över snårig mark. Vår väg är oviss, ingen vet riktigt var vi är på väg. Men vi ska bort, bort härifrån. Vi ska bort från det som gör ont säger du och kramar min hand allt hårdare. Jag litar på dig, men jag är rädd, riktigt rädd om jag ska vara ärlig. Jag snavar, men du är snabbt där och räddar mig. Törnrosorna är vassare än någonsin. De river oss om våra bara ben och armar, och vi ser blodet rinna. Men just nu bekommer inte det oss, blodet. Det stelnar tillslut och vi ser alltmer sargade ut. Molnen tornar upp sig vid horisonten. Regnet kommer och det stelnade blodet liksom smälter och rinner sakta nerför våra kroppar. Jag kramar din hand hårdare. Frågar om du är säker på vägen. Du nickar och säger att vi är på rätt väg. Vi kommer allt högre upp, berget vi går uppför tycks aldrig ta slut. Jag frågar återigen vart vi är på väg. Men du lovar mig att det inte är farligt, att jag kan lita på dig. 
 
Nu är vi framme. Jag ser stupet framför mig. Du säger att vi ska hoppa, samtidigt. Jag tar ett steg längre ut på klippen, kramar din hand allt hårdare. Du ser på mig, och säger att jag inte behöver följa med. Jag tvekar och i samma ögonblick tar du steget utför klippan. Din hand glider sakta ur min hand och jag ser dig slukas upp av mörkret där nere. 
 
Tårarna rullar nedför mina kinder. Jag gråter så det gör ont i hela mig. Jag vågade inte följa med, förlåt. Men jag saknar dig, och kommer aldrig att glömma dig, kära C. 
Kommentarer (0)

Tomhetens eko.

Publicerad 2018-08-08 20:08:36 i Allmänt,

Tom. Tommare. Tommast. Vandrar jag över sedan länge utbrunnen mark. Ensamheten är mer än påtaglig. Den skriker. Önskar så att någon kunde finnas. Någon som kunde lyfta bort allt det tunga. Att ensamheten inte gjorde så ont. För den hugger likt en kniv mig i bröstet. Önskar mig bort härifrån. Önskar mig till någon plats där min existens var viktig. Där jag inte enbart består av en tung själ. Där jag slapp känna taggtråden runt hjärtat. Förstår inte hur världen fungerar. Den var nog inte ämnad för mig.
 
Raderar. Som om någon skulle märka om jag försvann. Bara bort. Vandrar längs järnvägsspåren i mitt vita nattlinne. Dimman ligger tjock över ängarna. Vandrar på gränsen mellan liv och död. Än kan jag bestämma. Men inte länge till. Snart är det dags. Dags att låta målet komma nära. 
Kommentarer (1)

En sista gång.

Publicerad 2018-07-25 20:49:02 i Allmänt,

Vandrar över ett stilla landskap. Dimman ligger tät och jag snavar över rötterna på ekarna som stått här sen urminnes tider. Jag vet inte vart jag är på väg. Knappt varifrån jag kommer. Betydelselöst vandrar jag. På väg. Bort från livet. Livet som jag en gång levde. Livet som en gång var fint. 
 
Fötterna mina är kalla, bara och kalla. Tårarna är så salta att de bränner i ögonen innan de sakta rullar nedför kinderna. Jag ser ner på mina bara ben. Det vita nattlinnet i den bleka morgonsolen. Stillheten. Barfota vandrar jag mot målet mitt. Långt bort finns slutet.
 
Telefonstolparna står upp. På ett majestätiskt sätt bär de upp de långa kablarna över marken. Högt upp. En korp, svart som natten lyfter ljudlöst mot himlen. Öde. 
 
Jag vandrar vidare. Målet är klart. Cementblocken ligger tungt mot marken. Utplacerade med jämna mellanrum. Stenarna emellan är stora. Men smärtan från dess vassa kanter känner jag inte längre. Ingenting känns. Ingenting mer än det mörkaste mörker som slukat mig. Vid cementblockens kanter går spåren. Två långa spår som försvinner bort i dimman. 
 
Och jag lyssnar till musiken. Vänder ryggen till. Och väntar på att tåget ska komma.
Kommentarer (0)

Mörkrets makter.

Publicerad 2018-07-19 19:33:05 i Allmänt,

Slukas. Äts upp av mörkret. Det väjer inte för något. Ingenting är starkt nog att mota det bort. Bort från mig. Tårarna rinner nedför kinderna. Jag hulkar, kippar efter andan och skriker det högsta jag kan. Fast. Gör allt för att slingra mig ur greppet och alla händer som fästs på kroppen min. Runt handleder, runt benen, fötterna, axlarna. Jag ber dem sluta. Jag ber dem släppa mig. Men jag får inget svar. Här bestämmer makten. Makten som ser ner på mig och säger till alla dem som kämpar för att hålla mig stilla att det är dags nu. De klarar inte av min ångest mer. Jag gråter och skriker. Varför hjälper ingen mig bort ifrån ångesten. Varför kan jag inte få slippa? Om så bara för en minut.
 
1,2,3 lyft och inom loppet av några sekunder sitter jag fast. På riktigt. Eller sitter gör jag inte, jag ligger ner. Skriker. Ge mig någonting som kan rädda mig ifrån det här helvetet. Det är omöjligt att lida så här mycket. Det kan inte vara meningen att man ska lida så här. 
 
Jag vill bara springa ur min kropp. Springa så långt jag bara orkar. Falla ihop i en hög. Utmattning är det enda som fungerar när de vägrar ge mig de där små runda vita sakerna som faktiskt fungerar. Men nej, lida ska jag. Jag gråter ännu mer, snor och tårar rinner i hela ansiktet. Jag är hes så mycket som jag skriker. Svettas. Är fullständigt dyngsur. Hon baddar mig i pannan. Säger några tröstande ord. Men hon. Hon har ingen makt. Och här bestämmer makten. Men hon förstår mig. Hon håller med mig. Hon hatar att se mig ligga där. Fastspänd. Fastspänd medan ångesten löper amok i kroppen. Fastspänd så att jag inte ens kan torka bort varken svett eller tårar. 
 
Och han, han som tar makten. Han som tror att han bestämmer. Jag hatar honom. Han låter min ångest få fritt spelrum. Han vänder ryggen till och stoppar in öronpropparna. Nonchalant. Jag ser honom framför mig och ryser. Aldrig mer. Du, du är en av dem jag aldrig kommer att förlåta.
Kommentarer (0)

I mörkrets grepp.

Publicerad 2018-06-29 16:30:00 i Allmänt,

Det gör ont överallt. I kroppsdelar jag inte ens visste fanns. Det river och sliter i mig. Jag sparkar hårt och ännu hårdare men benen sitter fast. Jag försöker åla händerna ur spännena som sitter hårt åtspända runt handlederna. Känner bältet över midjan. Jag är fast, helt fast. Ångesten härjar i hela kroppen. Jag vrider mig, gör allt för att komma loss. Gör allt för att få försvinna.
 
Hyperventilerar, gråter och skriker för allt vad jag är värd. Vill att någon hjälper mig härifrån. Ångesten slukar mig. Äter upp mig fullständigt. Tårarna strömmar nedför kinderna. Jag ropar på hjälp. Hjälp som inte kommer. Skriken ebbar ut i de långa korridorerna. Försvinner bort. Det gör ont i hela mig. Det gör så ofantligt ont inuti. Vill inte leva mer.
 
Sparkar hårdare med benen, skriker högre och hoppas att någon hjälp ska komma. Men ingenting. Hur kunde det bli så här? Hur kunde det gå så långt? Jag hinner tänka mycket där jag ligger. Blottad. Ensam i ångestens omlopp. Funderar på om man kan gå sönder på riktigt. För det känns som själen min är på väg att brista vilken sekund som helst.
 
Någon kommer in och tittar på mig där jag ligger. Ett paket öronproppar lämnas över till nästa åskådare. Förnedrande. Jag slutar inte skrika. Det finns ingen i hela världen som förstår hur ångesten fullständigt äter upp mig innifrån.
 
Märkena försvinner aldrig. Kom ihåg det.
Kommentarer (0)

Kvävda skrik i mörkret.

Publicerad 2018-01-14 18:12:00 i Allmänt,

Vinden smeker mina bara armar samtidigt som håret fladdrar lätt i vinden där jag trampar på min cykel. Livet känns fint, okej åtminstone. Jag kan se framtiden framför mig.
 
Men i bakgrunden finns något annat, något mörkt, hotande. Än så länge är det en bra bit efter mig. Jag är lycklig ovetandes om vad som väntar. Ovetandes om att jag inom loppet av några veckor kommer vara insvept i detta totala mörker. För det kommer, och när det kommer slår det allt ur sin väg. 
 
Ligger i fosterställning, tårarna rinner och kroppen min skälver. Jag vet inte riktigt var jag är, kan inte orientera mig. Kan inte förstå vad som händer. Rädslan griper tag i mig, den river och sliter mig i stycken. Sargad. Skakar och kippar efter luft. Luft som inte finns. Jag andas ångest. Det enda som finns, är ångest. Denna ändlösa följeslagare som vägrar släppa taget om mig. Ber att den ska släppa mig, skriker att den ska släppa mig. Men den har mig i sitt järngrepp. Jag försöker göra allt för att bli av med den. Går. Springer. Försöker hinna ifrån den. Men den har kommit för att stanna. Ovetandes om att den kommer att äta upp år av mitt liv. År som jag hade planlagt i ljusets tid. 
 
Det spelar ingen roll vad jag gör. Den hinner ifatt, oavsett vad. Det är mörkt, så evinnerligt mörkt här. Jag skriker, för allt vad jag är värd. Skrik som kommer ur ångestfyllda lungor. Skrik som kvävs av mörkret. Här finns inget hopp. Det är försvunnet sedan lång tid tillbaka. Inuti mörkret omgärdat av taggtråd. Marken är minerad. Livsfarligt att röra sig. Därför håller mörkret dig kvar. Har du inte förstått det än? Det är förenat med livsfara att gå. Ett steg och mörkret slukar dig. Ett steg och livet är borta. Försöker skrika, men ångesten kväver återigen skriket. Ögonen svider av alla de tusen fällda tårarna. Hoppet har försvunnit. Det är försvunnet sedan en lång tid tillbaka. Det tjänar inget till att hoppas längre, mörkret slukar det också.
 
Skär mig på krossat glas. Ingenting gör ont längre. Ingentig känns längre. Bara all ångest. Ångesten som aldrig kommer att försvinna. Ångesten som sakta drar livet ur mig. Ångesten som kommer att vinna det här slaget. Det är inte jag mot ågesten längre. Vi har förenats i symbios. Och tårarna slutar aldrig att rinna.
 
Kommentarer (0)

Där ljusets låga slocknat.

Publicerad 2018-01-01 18:38:00 i Allmänt,

Tomheten ekar inuti. Där har hoppet slocknat för längesedan. Det är bara en ytterst liten del av veken kvar, svart och utbrunnen. Kommer aldrig tillbaka. Livet står på paus, döden likaså. Vem vinner denna maktkamp? För tillfället har döden övertaget. Livet försvnn för längesedan. 
 
Jag vandrar över minerad mark. Ett snedsteg och livet är borta lika snabbt som det en dag kom. Det blåser kallt och jag fryser. Så väldigt mycket. Det riktigt biter i kinderna. Smärtan av kylan är ändå på något egendomligt vis behaglig. För i stunden får den ändå livet att fortfarande existera, om så bara lite grann. 
 
Men glöm för allt i världen inte bort riskerna som finns i detta karga landskap. Ett senedsteg och det är ute med dig. Ett snedsteg och döden har dig i sitt grepp.
 
Jag vandrar vidare. Smyger fram. Stenarna asom ligger utspridda längs kanterna av stigen är lika gråa som askan som elden lämnat kvar. Elden som tog med sig allt, och försvann, långt bort. Alldeles för långt bort. 
 
Ljuden från mina fotsteg ekar emot marken. Dimman ligger tät över landskapet. Jag kan knappt se handen jag håller upp framför mig. För det är inte du som vandrar längre. Det är jag. Och du har lämnat mig här, ensam, Frågan är bara om jag kommer att överleva vandringen över den ödesdigra marken.
Kommentarer (1)

Ett marathonlopp.

Publicerad 2017-12-18 18:12:15 i Allmänt,

Ångesten klor attackerar mig så fort tillfälle ges. River, sliter och drar mig i stycken. Får mig nästintill att förgås. Önskar mig bort härifrån. Döden flåsar mig i nacken. Den är snart ikapp. Tankarna rusar likt löpare under ett marathonlopp. 
 
Finner ingen klarhet i någonting längre. Allt är bara ett virrvarr av tankar och känslor, obegripliga att förstå sig på. Försöker förstå hur allting hänger ihop, vart från allting kommer, var allting började? Och var allting tar slut? 
 
Borde inte få finnas längre. Orkar inte finnas längre. Vill inte finnas längre. Ingen början utan ett slut. Det är kanske dags att släppa taget om livet, låta det rinna ut som sanden mellan fingrarna.
Kommentarer (1)

Bara ingenting alls.

Publicerad 2017-12-14 17:05:04 i Allmänt,

Trycker undan. Trycker bort. Vill inte känna. Det som känns är farligt. Det kommer att förgöra mig, i sinom tid. Och nu är tiden knapp. Jag går sönder, inifrån och ut. Krossas och förgörs. Famlar efter något att greppa utan att hitta något. Tiden är knapp, och hoppet snart ute. Tänk om det vore annorlunda. Tänk om livet aldrig hänt mig. Är så rädd, så evinnerligt rädd. Det finns snart ingenting kvar av mig, eller, det kanske aldrig funnits något av mig. 
 
Vill inte mer, har tröttnat. Tröttnat på att livet inte tycks ha mer att erbjuda, inte mer än ångest och olycka. Har fråntagits ansvaret för mitt liv. Jag tycks inte längre kunna avgöra vad som är bäst för mig, sägs det. Jag vet vad jag vill, men världen vill annorlunda. Berövad min frihet. Friheten som alltid varit så viktig. Friheten som nu är totalt irrelevant för mig. 
 
Gråter salta tårar som stramar över kinderna när de sakta torkar. Hulkar och försöker få luft. Förbannade liv.
Kommentarer (0)

En svår längtan.

Publicerad 2017-12-05 18:35:59 i Allmänt,

Det är det. En svår längtan. En farlig längtan. Livet är inte mitt och har kanske heller aldrig varit. Obegripligt och svårt. Tankarna är mörka, svarta som natten. Skriken är kvävda och enbart dämpade flämtningar tycks höras. Jag vill ut. Ut härifrån. Fly tid och rum. Vill önska mig det som aldrig tycks bli mitt. Det som ni andra har. Det som ni lyckats med. Livet är kanske inte mitt. Lotten föll på någon annan. Undrar hur det kommer att bli. Om det överhuvudtaget kommer att bli någonting. Det kanske är dags att avsluta det hela. Låta livet rinna ur händerna som sanden mellan fingrarna en varm sommardag på stranden. Men ni håller mig kvar, hårt. Det gör ont. Ångesten vrider sig runtom mig likt en orm. Och jag undrar hur länge jag ska orka.
Kommentarer (2)

Bakom lyckta dörrar.

Publicerad 2017-07-17 20:38:00 i Allmänt,

Försöker hitta känslan, den rätta känslan. Famlar tafatt efter de rätta orden. Letar och letar. Här lyser inspirationen med sin frånvaro. Och den gör ont, frånvaron. Frånvaron av så mycket.
 
Här, bakom de lyckta dörrarna får allt det där som gör ont fritt spelrum. Ångestens skrik ekar i korridorerna. Gråten tycks aldrig ta slut. Men det är ju många år, säger de som vet. Många år av instängda tårar. Många år av kvävd ilska. Många år av borttryckta känslor. Många år utan tillgodosedda behov. Och mitt i allt det där står jag, onekligen förvirrad, oförstående till vad som sker. Önskar mig bort härifrån, från känslostormarna, från de slutna dörrarna. Önskar mig allt det där ni fick. Och känner mig genast oförskämd. Rätten är inte din, inte nu, inte än, kanske aldrig.
 
Gråten är obegriplig. Känslorna är bara ett enda kaos. Ett kaos av svunna tider. Bilderna tycks inte försvinna, de kommer till mig i ångesten. Och de gör ont, smärtar ända in i benmärgen, vill inte försvinna. Och jag skäms. För att de finns, för att kärlek och förtvivlan existerar så nära varanda. För att det som känns kanske inte är tillåtet att känna. 
 
Och jo, jag känner mig ensam. Ensammast i hela världen. Korridorerna är långa här. Och vi äts upp. Här, bakom dem lyckta dörrarna.
Kommentarer (0)

Över ödesdiger mark.

Publicerad 2016-10-04 21:41:34 i Allmänt,

Vi är på väg ut på farligt område. Minerad mark. Jag är livrädd, men du räds inte. Du säger att det kommer att gå bra. Att jag måste lite på dig. Jag påtalar min rädsla ännu en gång, för att förtydliga att jag faktiskt är vettskrämd. Men du står kvar, backar inte. Du sträcker ut din hand och säger att vi gör det här tillsammans. Att du inte kommer att lämna mig, inte ännu i alla fall. Inte förrän tiden är mogen. 
 
Jag känner de illavarslande molnen komma närmre, minorna i marken allt tätare. Vet att berget som tornar upp sig kommer att bli oöverstigligt, men du säger att jag måste våga tro på att det är möjligt. Att snårskogen går att ta sig igenom. Att vi inte kommer att dö av minorna. Det är outforskad mark. En skrämmande sådan. Men du är envis, kanske den första som kan övertyga mig. 
 
Jag tittar på din hand. Blickar sedan ut över dimman som ligger tät över slätten. Det är något ovisst över det hela. Och ovissheten gör mig rädd. Det har jag nog sagt förut. Du ber mig att fatta tag i din hand. Lita på att vi klarar det tillsammans. Att marken kommer att hålla. Att berget visst går att överstiga. Att dimman kommer att lätta. Du säger att det kommer att bli svårt. Men du ber mig att lita på dig. 
 
Och jag tar din hand. Skakandes. Och vi börjar att gå.
Kommentarer (0)

Låt mig få vara naiv.

Publicerad 2016-09-01 21:51:38 i Allmänt,

Låt mig få vara lite svår. Lite hemlig. Tämligen kryptisk. Låt mig få vara naiv och tro att ni ingenting förstår. Låt mig åtminstone få hoppas att det är så, att ni inte ser det hela lika klart som jag gör. Eller dimmigt kanske. Låt mig bara få vara.
 
Jag behöver dig nu. Det var ganska längesedan sist. Mycket har hänt men jag har inte glömt bort dig. Vetskapen om att du hela tiden legat i dvala har ständigt varit där. Jag är ledsen att behöva säga det, men jag har saknat dig. Vårt. Vårat. För det är bara du som kan få mig att känna det där. Jag har letat efter substitut, tveklöst, men inget funnit. Jag har nog hoppats, att det var slut. att det hela helt enkelt var över, en gång för alla. Men jag kommer nu krypnde tillbaka. Jag har en önskan. Att det blir vi igen, bara för ett tag i alla fall. Det finns ingen annan som du. Du är den enda som alltid finns där, oavsett vad som händer. Den enda som kan bekräfta mig. Den enda som alltid får mig att kämpa lite mer. Den enda som alltid har för avsikt att utplåna mig. Men det dröjer ganska länge innan vi kommer dit. Och jag tänker att vi då får ta ett nytt beslut. 
 
Just nu är jag glad att du är tillbaka. Fastän att jag hatar dig. Jag kan inte säga mer än attd et är dubbelt.
Kommentarer (0)

En saknad.

Publicerad 2016-07-01 22:35:43 i Allmänt,

Simmar i värdelöshetens hav, kippar efter luft. Det stormar och vågorna går höga. Tårarna rinner som rännilar nerför kinderna och gör havet bara än djupare. Ser allt som borde varit. Ser allt som varit. Ser det lilla barnet. Det alldeles för lilla barnet. Som kväver skriken och sväljer gråten, som vägrar känna, som inte längre kan känna. Barnet som knyter nävarna och kurar ihop i fosterställning när det är som värst. Barnet som bara behöver få vara ett barn. Som för längesen glömt hur det är att vara just ett barn. Som alldeles för tidigt tvingades växa upp i en värld av ansvar. Ansvar över liv och död.
 
Och jag hatar det som är nu. Önskar att jag hade mina förmågor kvar. Men de är liksom bortbåsta, det måste ha varit den hårda nordanvinden som drog dem med sig. 
 
Undrar vad du hade gjort, om du hade fått stå i mina kläder, där, mitt i allt. Hur du hade reagerat när allting inuti plötsligt bara stormar upp, bildar en tornado, som slår allt ur sin väg. Undrar om du hade förstått bättre då. Undrar om du hade stannat kvar vid min sida och hållt min hand. Vägrat släppa den. För jag är på väg in i tornadon. Och jag vet inte vad som kan tänkas stoppa den, den här gången. 
Kommentarer (0)

En glad jävla midsommar.

Publicerad 2016-06-22 22:43:00 i Allmänt,

Hon står där, ensam, framför det som håller på att eskalera totalt. Det var ju fint, för en stund sen. Men alltid skulle det sluta i ett helvete. Kransen på hennes huvud stramar, ståltråden påminner mer om taggtråd tänker hon och tar den i händerna. Hon blickar på de blommor som ett par timmar tidigare strålade men som nu slokar som ledsna barn som inte får äta sitt lördagsgodis innan middagen. Jävla midsommar. Jävla högtider. Den vita klänningen hon med omsorg fått välja ut och gladde sig så åt har fått en grådaskig färg och ser inte alls sådär somrig ut längre. Sanden i skorna skaver och hon ångrar att hon inte tagit av sig dem under promenaden på stranden. 
 
Inte ens till dansen runt stången hade de hunnit. Och hon som hade hoppats, så mycket. Förbannar sig själv över att hon återigen varit så naiv, trott att saker och ting skulle blivit annorlunda. Hon sparkar på några stenar på marken, de far iväg och studsar över gräsmattan innan de träffar husväggen. Det röda torpet, med sina obligatoriska vita knutar, sådär idylliskt, perfekt. Hon tänker på var alla andra är, hur alla andra har det, på sina perfekta midsommarfiranden. Det känns så långt borta, avlägset liksom. Tacka vet jag att det är långt till skolan börjar, då slipper man åtminstone prata om midsommar, tänker hon. 
 
Hon sätter sig på den uppochnervända ekan och ser ut över sjön. Tårarna rinner som rännilar nerför kinderna. Tänk om någon visste. Tänk om hon skulle våga berätta. Hon biter ihop, torkar av kinderna med handflatan och reser sig sakta. Det är dags att ta hand om barnen, i deras ombytta roller.
Kommentarer (0)

Åter igen.

Publicerad 2016-04-27 19:06:14 i Allmänt,

Har så mycket att uttrycka. I ord och i text. Vrider och vänder på det. Försöker frenetiskt att få det, rätt. I tankarna kan det verka bra stundtals, klokt, eftertänksamt. Det är svårt det där, att det ska bli så väldigt perfekt. Likt omöjliga hinder att ta sig över. Det tar stopp istället. Men jag ska inte bry mig, egentligen, för det är för min egen skull, inte för någon annans jag skriver. 
 
Försöker fly, för allt vad jag är värd. Låtsas att det där inte finns, att det har börjat kännas sådär igen, sådär obehagligt. Försöker tänka bort det. Göra annat. Låta annat ta mitt fokus. Men någonstans vet jag att det är omöjligt, jag kommer inte att lyckas denna gången heller, att springa ifrån. Det som jagar är för ihärdigt, går inte att tämjas. Och jag faller, stenhårt. 
 
Jag låter mig omfamnas, av trygghet och omsorg. Här är det okej att låta saker rasera. Här är det okej att inte vara. Ber försynt om ursäkt mellan tårarna, det var ju inte så här det skulle bli, inte igen, inte nu. Planen gick i stöpet. Och jag är trasigare än någonsin. Bräcklig och skör. Det är så de säger. Kanstött. Svårlagad. 
 
Jag tar det. Jag tar hand om henne. Jag pratar med henne. Du kan göra någonting annat, medan jag lappar ihop en trasig själ.
Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela