ettfyrkantigcirkel.blogg.se

En ljum temperatur. Fågelkvitter. Bländande solsken. Och grönt, så väldigt grönt, överallt. Det skulle bli sommar även i år, så småningom, lite tålamod till bara. Hästarna blir solvarma i pälsen och fåglarna skriker i högan sky. En promenad, en fin sådan, med en lika fin vän. Vi vandrar småleendes, beundrar allt det vackra naturen har skapat. Lördag. Barnen leker utomhus och det går inte att ta miste på deras lycka. Kropparna liksom sprudlar av liv och drömmar.

 

Men jag är jagad. Så väldigt jagad. Och det kommer snart att hinna ikapp, jag vet det. Gränsen är snart nådd. Är det här det tar slut? Nej, håll ihop, lite till. Pratar om annat istället, studier, sådant att lyckas med. 

 

Minns känslan, den väldigt obehagliga känslan. Det stormar runt omkring mig, men det finns inte någon som känner stormen, ingen mer än jag. Kan liksom inte se klart längre. Bara kaos. Har fullständigt tappat greppet om livet. Det där som ska vara så fint, så förbannat fint, säger de, de som vet. Orkar inte mer, inte en minut till ensam. För det spelar ju ingen roll hur mycket jag än försöker, tampas med det, stormen friskar i och snart hålls inte ridån uppe. Det är dags att ge vika.

 

Sitter på en stol. Kroppen kokar, önskar mig ett Antarktis någonstans. Skakar, skälver, hulkar, gråter krokodiltårar. Möter världens varmaste blick, kära lilla vän, vi ska hjälpa dig, det ska inte vara så här. Alarmsystemet i kroppen som gått på högvarv sänker tempot något. Kippar efter luft, undrar över vad som håller på att hända, hur det här gick till. Hänger inte alls med längre. Det går för fort. Det har gått för fort för länge, utmattad. Får hämta andan en stund, ute på en hård plaststol. Vågar inte röra mig för mycket, inte lyfta blicken. Stirrar ner i golvet. Tänker för en sekund att jag borde bege mig därifrån, men inser att det för tillfället är omöjligt, jag kommer inte ut. Inte på egen hand. Och utsläppt kommer jag inte bli. Inte innan jag träffat hon som verkligen har makt. Makt att bestämma, över min framtid, för just nu är det så. 

 

Tårarna kommer aldrig att sluta rinna. Är alldeles stram i ansiktet av intorkade tårar, men inte slutar de att rinna för det. Får höra att det inte är bra att vara för duktig. Att det håller på att ta kol på mig. Hon undrar hur det har gått till? Hur jag hållt ihop så här länge. Att det inte gick åt skogen tidigare. Jag har inget svar, man gör vad man måste. Hon är som en ängel från ovan. Ser mig, rakt in i mig och förstår. Behöver inte förklara särskilt mycket, hon vet. 

 

Vågen. Den förbannade djävla vågen. Domen. Jag vet redan på ett ungefär, det var nog det sista jag gjorde innan jag lämnade hemmet. Lämnade det på obestämd tid, en timme eller så tänkte jag. Blottad. Ensam bland främlingar med hjärtan av guld. Blir bestulen på blod. Kopplas upp med sladdar på hela kropen, måste ta reda på hur hjärtat mår efter allt. Pressar fram ett litet skratt mitt i allt. Situationen är ju tämligen absurd tycker jag. Men livet finns snart inte kvar. Någon annan måste rädda mig nu.

Samlar mod. Samlar styrka. Samlar tankekraft. För en dag ska jag våga. Jag ska våga berätta allt, öppensinnigt och hjärtligt. Jag vet att dagen kommer, någon gång. Jag har ingen aning om när, men den kommer. Evinnerligt hoppandes om att den kommer i tid, och inte i otid. Mycket ska avklaras innan dess. Så mycket som ska hanteras. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, vägen är lång, oerhört lång. Precis som det där garnnystanet, behöver mer tid. 

 

Önskar så att jag vågade ge mig hän, helt och fullt, men det är alltind någonting i vägen. Jag hatar någonting. Det förstör och vill förgöra, mig och mitt, alltid. Tampas och slåss, jämt och ständigt. Knogarna är blodiga av ständiga fajter. Men jag ger mig inte, inte än, helst aldrig. 

 

Önskar att jag hade gjort annrolunda, tusen gånger om. Men inser snabbt att jag inte hade kunnat göra det. Jag gjorde vad jag förmådde, och lite till. 

 

Önskar att ni förstod, alltihop. Men hur ska ni kunna göra det, när jag själv inte förstår. Ingenting. Livet är bra märkligt. 

 

Förändring. Rädsla. En oumbärlig sådan. Men käpparna i hjulet är många. Snavar gör jag, jämt och ständigt. Slits mellan hopp och förtvivlan. 

Är alltid på jakt. Ständigt. Försöker frenetiskt att finna den rätta vägen. Gör om, gör rätt, igen och igen. Springer över krossat glas på ishala vägar. Törnrosor slingar sig upp runt benen mina och kastar mig handlöst mot marken. Sårig och ärrad, märkt för livet, av livet. Famlar tafatt efter något att greppa, något fast, något stadigt. Skymtar ett ljus, långt där borta. Är inte redo att ge upp, inte än. Kämpat febrilt för att ta mig framåt. Andas. Försöker andas. Pressar ner andetaget så långt ner det bara går, i samma stund som jag lägger märke till att det är omöjligt. Luften hinner inte ner innan den med all kraft i världen pressas upp ur lungorna mina, den trivs inte där, vill inte vara där, vill inte ge mig lugn. Korta ytliga andetag, kippar efter luften. Kroppen min är matt, trött och eländig. Sargad. 

 

Tvivlar. Tvekar. Är den för lång, vägen?

Och allt är bara en mängd mörka tankar som är svåra att bemästra. Frågan är om det ens är meningen, att bemästra dem? Det är kanske dags att sluta vara så naiv, i tron om att någonting skulle vara annorlunda, bättre. Bakslagen är fler än framstegen. Otillräckligheten större än tillräckligheten. Värdelösheten så enormt mycket större än värdefullheten. Kvävs av mig själv, av omgivningen, av alltet. Gråter förtvivlade tårar i ett stor och evigt självhat. Får istället se det så, att det är fint att jag inser omfattningen av verkligheten, även om jag kanske borde ha insett det för längesedan.

 

När är det okej att säga att man inte orkar mer? När är det okej att säga att viljan är slut? När är det okej att lägga ner?

Mörkt. Djupt. Bottenlöst. Övertygelsen är stor, det här havet har ingen botten, det finns ingenting som tar emot. Det går att sjunka hur långt ner som helst. Drunkna i det oändliga. I värdelöshetens hav existerar bara känslor av värdelöshet, det säger sig självt, jag tror inte jag hade behövt förklara det där, ni är smarta nog att förstå vad jag menar.

 

Stort är det, nästintill gigantiskt. Stormar gör det ofta, vågorna går höga och vindarna river sönder min sköra hud.  Fördelen med att befinna sig i ett hav är att tårarna knappt märks. Det salta vattnet som stänker och sköljer över mig gör att det inte går att urskilja vad som är vad, tårar eller vatten, det är salt och eländigt alltihop, men spelar ingen större roll än så.

 

Jag önskar så, att jag kunde få det att lugna sig, havet. Förbarma sig över mig istället för att dränka mig. För det är så det är, att det är på väg att dränka mig, helt och hållet. Att trampa vatten har jag aldrig någonsin varit särskilt bra på, nej just det, inte det heller. Funderar på vad som händer om jag slutar att trampa, bara en stund? En sak vet jag, sjunka, det kommer jag att göra. Ner i mörkret och säkerligen bortom all räddning. Men jag har sagt det förr, benen mina tar mig ingenstans längre och att trampa vatten har de nog fått tillräckligt av. 

Försöker förstå, ditt behov, ditt och ingen annans. Det är svårt, nästintill omöjligt om jag ska vara uppriktig. Och i det här rummet finns inget utrymme för lögner. Jag har funderat, fram och tillbaka, vridit och vänt på eländet, utan smärre framgång. Vad är det som ligger bakom det där behovet?

 

Du har ett sådant orimligt behov av självhävdelse att det är tämligen osmakligt. Lägg över skulden din på någon annan, det är ju inte du som har gjort fel. Omedvetet gör du det, och det är nästan det som är det svåraste för mig att förstå, din brist på självinsikt. 

 

Och även om jag vet, förstår, så har du gjort mig så illa. Kom inte hit och lägg dig i, lämna mig och mitt ifred, låt mig bli levande igen, det klarar jag nog allra bäst utan din inblandning. Jag måste lära mig att andas igen.

Vill så väldigt mycket. Vill massor. Men det går inte. Benen mina är som stora cementklumpar och vägrar förflytta resterande del av min kropp framåt. Står stilla gör de, men vill helst av allt ge vika, inte finnas just nu, bara sluta att existera för en stund. De har tydligen sprungit tillräckligt, sägs det. Jag vet inte, jag har ingen aning. Ingen aning om någonting. Försöker intensivt hitta vetskapen, bli säker på något igen. Det tar tid det här, alldeles för mycket tid. Trampar vatten, försöker hålla näsan ovan vattenytan, ibland måste benen pausa och det är svårt att andas under vatten.

De har tagit det. Allt trassel har de tagit. Hela totala garnnystanet. Visst, de har vridit och vänt på det, försökt hitta ändarna. De har bedömt det och beslutat sig för att kasta det. Rätt ner i papperskorgen åker det, totalt hopplöst. Knuten är helt enkelt alldeles för stor, så säger de. Eller åtminstone den första knuten på trasslet, den kan de inte knyta upp och det enklaste är därför att kasta det. Och visst, deras problem försvinner ju. Far och flyg iväg bara. Det kommer fler garnnystan, sådana som helt enkelt inte är lika komplicerade. 

 

Nu ligger det bara där, ensamt i papperskorgen bland urtuggade tuggummin som förlorade sin smak för längesen och numer enbart innehåller intorkat saliv och kemikalier. För trodde ni tuggummin var naturliga så är det dags att tänka om och börja tugga koda istället. 

 

Problemet är väl bara att det där garnnystanet tillhör mig, det är mitt liksom. Och för mig är det omöjligt att kasta det. Det kommer lik förbannat hänga efter mig. Trasslet är mitt och det ska ni veta, även om ni kastar det och blir av med det, så blir inte jag det. Jag blir bara ensam med det och alla blottade knutar. 

 

 

 

Jag har tänkt på en sak, bland alla andra tusentals saker jag ständigt tänker på, så finns det en sak jag tänkt på mer. Vi kan använda olika sätt för att se nämre på saken. Vi kan å ena sidan se det som att jag funderar, mycket. Och det är väl okej, att fundera är ju bra, konstruktivt. I bästa fall kan det nog leda en framåt. Även om man kanske ibland skulle låta bli att fundera så mycket, och bara göra istället, så ses det sällan som något negativt, att fundera.

 

Problematiken uppstår när funderandet på något vis antar en konstant form, och övergår i grubbleri eller ännu värre ältande. Och var i hela fridens namn går gränsen? Semantiken gör oss inte klokare, inte mig i alla fall, det finns helt enkelt ingen knivskarp gräns. Så det hela kan gå från att ha varit ett konstruktivt funderande till att bli ett destruktivt ältande, och det hela på en väldigt kort tid. Det är knappt man hinner dricka upp kaffet.

 

Jag har letat med ljus och lykta över tangentbordet för att finna tecknet tilde som behövs för att skriva ett spanskt n. Givetvis har mitt sökande varit förgäves, så att byta strategi blev det enda alternativet. För fel, det kan det ju aldrig få lov att bli. Ni kan själva få fundera på vad jag behövde det där spanska n:et till.

 

För små korta stunder är upplevelsen inte alltför långt borta. Det är nästan så att jag skulle kunna ta på den. En vit strand, turkosblått vatten, ett par palmer, en hängmatta, klippor, en gammal och stor träbåt och givetvis en alldeles bländande strålande sol. Allt det där fina. Och så ett lugn, en förnöjsamhet stor som hela livet. Ibland är det nästan så att jag tror att det är möjligt. 

 

Sen slår den till. Paniken. Eländig och djävlig. Vrid ur din kropp innifrån och ut, töm den på innehåll. Friheten är långt borta, alltför långt borta. Och den enda du har här, är mig, och ingen annan. Följ mig i det dunkla, där törnrosorna dog för längesedan och solen aldrig lyst. Spring på krossat glas och akta dig för ovädrens makter. Det är ju här du är, och ingen annanstans. 

Så mycket att avhandla. Så mycket att klara av. Så mycket att vara. Alltid och hela tiden. Leva upp till förväntningarna, det ska man. Passa in i mallen, det är det viktiga. En statistik så viktig. Här bortser vi från din egentliga framgång, här mäter vi. Svart på vitt ska det vara, ingenting annat. Det är ändå aldrig bra nog. 

 

Tydligen är det så, att ord väger. Visste ni det? Vissa ord väger betydligt mer än andra. Ord av misstro väger absolut mest. Det finns helt enkelt ingenting att säga till om. Försök du bara, försök att övertyga. Jag lovar dig, du kommer att ge upp. Värdelös och eländig. Det hela handlar om att passa in. Här anpassas ingenting. Det finns rätt och fel, rätt är rätt och fel är fel, ingenting annat. Inga nyanser överhuvudtaget. Det är svårt att göra rätt, nästintill omöjligt skulle jag våga påstå. Följa ramen, modellen, inte avvika på något sätt. Precis som om det vore ett förprogrammerat spel av något slag. För ett spel är det, men det är banne mig inte enkelt. Att göra fel däremot, det är enklare. Och felen bekräftas, svart på vitt. 

 

Bara en massa fel. Ut i tomma intet nu. Vänta inte längre.

Nytt år. Nya möjligheter. Nya skyldigheter. Nya uppdrag. Allt är nytt. Fast ändå precis likadant som det var förut. Saker och ting ger inte med sig, inte i tid, åtminstone inte inom den tidsrymd jag anser vara lämplig. Saknar makten att påverka. Står förtvivlat och ser på hur makten styr. Jag har tidigare nämnt att jag inte gillar makt, det är ett överskattat fenomen, lev i symbios istället. Dela på ansvaret. 

 

Nu förstår ni ingenting, det är inte meningen heller, att ni ska förstå. Ni får gärna tro att det är så, 

 

Huvudet mitt består av tankar, ja lite andra bestånsdelar också hoppas jag, min förmåga att skriva skulle i annat fall vara drastiskt reducerad. Tankarna för ett evigt krig, nej, låt oss kalla det ett ständigt krig istället, för evigt är synonymt med konstant, och så får det bara inte lov att vara. För någon gång hoppas jag att tankarna kamouflerar sig, antar en annan skepnad, blir att bestå av något som inte är DET. Jag försöker skynda på processen, det går sådär i ärlighetens namn. Och ärlighet varar ju längst, så vi håller oss till det. 

 

Ibland. Ibland får jag vara fri en stund. Ögonblicken kan vara av varierande längd. Om nu ett ögonblick kan vara varierat. Nå väl, att analysera allt är sällan en särskilt strategisk metod, så vi låter ögonblicken kvarstå. Jag uppskattar dem, ögonblicken, men är samtidigt fullständigt skräckslagen inför dem. För jag vet ju, att de ändå inte innebär frihet. Jo, ibland visserligen, en ytterst liten stund av frihet, vad nu det än är. Här använder jag mina egna referensramar och gör definitionen av frihet till min egen. Men som sagt, den är flyktig, friheten, just bara för att vara övertydlig. Det är livsfarligt att ens tänka att den skulle vara konstant, då är besvikelsen ett faktum. Jag har väl bara svårt att acceptera att det är så. Tycker det hela tar alldeles för mycket tid. Har snart inte tålamod nog. När tar det slut egentligen, tålamodet? Jag borde ha varit färdig i förrgår, eller senast igår. Men än slingrar sig vägen lång framför mig, upp och ner över bergen och dalsänkorna. Och den passar liksom inte in här, tiden. Tiden och jag, vi har då aldrig varit några goda vänner. 

 

Det väcks någonting i mig. Någonting obehagligt, en frustration, en sorg och ett enormt vemod. Till livet, till allt men mest till mig själv. Bilderna är omöjliga att undgå, de florerar överallt, precis som syret, vilket även jag i och för sig också är tacksam över, men bilderna, nej just nu väcker de inga trevliga känslor.

 

Det handlar inte om att jag inte unnar er det, allt det roliga och fina, gemenskapen, värmen, ni är värda det, det är ni verkligen. Men det går ändå inte att brotse ifrån att det gör så evinnerligt ont. Medan ni finns i allt det där fina befinner jag mig i en ångestdimma och klättrar på ishala bergstoppar, vassa och elädiga. Önskar av hela mitt hjärta att jag fanns på andra sidan bergen, för att åter få känna smaken av livet, för det kan ju vara fint. Istället för gemenskapen befinner jag mig i ensamheten. Och det ska ni ha klart för er, att ensamhetens land är inget vackert. 

 

Jag funderar mycket, hela tiden, hjärnan min går på högvarv. Jag ifrågasätter mig själv, saker jag gjort, saker jag gör, vem jag var, vem jag är och vem jag kanske kommer att bli. Jag undrar vad det är som gjort att allt detta har hänt. Vart började det och vart slutar det? Granskar mig inifrån och ut och hittar FEL, så många fel. Jag önskar så att jag någon gång kunde få vara nöjd, att jag kunde få känna mig värdefull för någon, för någon som inte automatiskt delgivits detta ansvar, att få en annan människa att känna sig värdefull, och att det i detta fallet råkat bli just jag. För trots allt är det inte genuint i alla fall. 

 

Det är så mycket ni inte vet. Det är så mycket som gått er förbi, mina vänner. Och det är så oerhört många som lämnat. Jag förstår er, på sätt och vis, men aldrig någonsin att jag skulle kunna göra detsamma. För jag vet hur ont det gör. Efter att ständigt ha granskat mig själv med lupp, frenetiskt försökt att finna orsaker till detta, så är svaren lika många som träd på Antarktis. 

 

Jag vill så gärna, av hela mitt hjärta, att saker och ting ska bli bättre. Jag räknar månader, veckor och dagar, försöker skynda på, men för varje försök att hoppa framåt i tiden dras jag allt djupare ner återigen. Det går inte att stressa nu, inte längre. Men det skär i mig av förtvivlan, att vägen tillbaka tycks så oerhört lång. Och till vad är det jag vill komma tillbaka? 

 

Återigen förstör jag illusionen av den vackra verkligheten som existerar runt om. Men det där är just bara en illusion för mig. För min verklighet består av en ständig kamp, för att orka överleva, för att klara av detta. Och det är banne mig ingen enkel kamp. Inget jag ens önskar min värsta fiende. För på botten trodde jag inte att det kunde bli värre, men det kunde det. 

 

Jag har ingen aning om vem jag är. Jag trodde att jag visste. Men sen slog sanningen mig i bakhuvudet med ett basebollträ och jag låg platt inför allmän beskådning. 

 

Och det är ju så, att för det mesta upplever jag mig själv som tämligen värdelös. Och jag söker ingen bekräftelse, det gör jag inte. Det jag hade önskat att få veta, är vad det är som gör mig så fel, så utanför allting. Och hur jag någonsin ska kunna hitta tillbaka till livet igen. För jag tror mig veta, att det är omöjligt att förstå, om man inte stått på klippkanten själv. 

 

För vad är livet?

 

 

Krav. Krav. Krav. Bara en massa ouppnåeliga krav. På mig. Och ett kaos, ett stort kaos. Dimma.

Molnen tornar upp sig långt därborta i horisonten, mörka och oroväckande. Någon har sagt att det kommer att bli storm. En riktigt kraftig storm. Det är fara å färde. Men det bekommer mig inte något nämnvärt nu. Jag funderar helt enkelt inte över det. Jag lämnar diskussionerna åt dem andra, låter dem vara oroliga. Mig veterligen har ingenting hänt ännu. Har svårt att förstå all uppståndelse och all oro, bryr mig inte. 

 

Jag befinner mig på en stor båt, en färja, den har stora glaspartier framtill, tusentals fönster. Det är fullt av folk överallt. Många är okända, en del har jag diffusa minnen av sedan tidigare, men jag har svårt att placera dem. Det känns irrelevant ändå, liksom inget att ödsla energi på, de finns här nu. Och de börjar röra sig allt mer intensivt, prata högre, söka skydd. Stormen är nära nu säger de. 

 

Det dånar. Hela fartyget gungar från sida till sida. Nu är det på riktigt. Skräcken har hittat mig också. Den håller mig stenhårt nu. Det smäller högt när vågorna slår mot fönstren. Jag rusar runt, letar febrilt efter ett bra gömställe. Hjärtat mitt har aldrig slagit såhär fort. Först nu förstår jag vad ordet livrädd innebär. Jag skymtar en gigantisk våg som slår emot fören och ger ifrån sig ett gastkramande dån. Med sig tillbaka i djupet tar vågen hälften av alla fönster framtill och därtill ett antal människor som inte hann fly.

 

Planet med alla bilar är livsfarligt att vara på. Bilarna åker runt samtidigt som färjan håller på att kantra från sida till sida. De som gömt sig bakom bilarna har slungits omkring och många av dem har gott en ödersdiger död til mötes. Jag finner ett stort metallrör, eller, snarare en tunnel. Funderar ett slag över huruvida det är ett bra ställe att gömma sig på. Allting runt omkring mig består nu av ett kaos. Gråt, skrik och panik. Jag kravlar ner i röret, ber för att det ska hålla, och hoppas att det finns en väg ut. 

 

Färjan har slitits i tusen bitar och det svarta havet har slukat liv.

 

Och så vaknar jag. Mitt i allt. Kallsvettig. Livrädd. Inser att jag ännu en gång tappat bort mig själv någonstans på vägen. Hur gick det till? Varningstecknen har funnits länge. Ändå vägrade jag inse. Det var först när stormen kom jag insåg.

 

På språng. Jämt och ständigt. Upp och iväg. Far långt bort. Får aldrig någonsin vila. 

 

Jag befinner mig ständigt på flykt. Är alltid på väg bort, härifrån eller därifrån, välj själv. Jag tror att jag befinner mig någonstans mittemellan. Eller kanske ingenstans överhuvudtaget. Vad jag flyr ifrån är oklart, men jagad är jag. Målet är okänt, än så länge, och på något vis tror jag inte att jag vill veta vilket målet är. Förresten är det kanske inte något mål då, utan snarare en destination. En destination av okänt slag.

 

Det är lustigt det där. Vid vissa tillfällen tycks det tämligen omöjligt att bara vara stilla. Vid en viss eftertanke är det nog alltid svårt att vara stilla, inte bara vid vissa tillfällen. Men jag vågar påstå att det finns dagar då det är omöjligare än omöjligast. Dagar då kroppen också är på flykt, inte bara huvudet. 

 

Jag kämpar febrilt. Det snurrar runt och runt och runt. Det går otäckt snabbt runt omkring. Ett djupt andetag, räknar, ett till, räknar igen och försöker inbilla mig att det hjälper. Under tiden jag känner efter tar någon ett stadigt grepp om min hals, och det blir allt svårare att dra ner luften i lungorna. Väggarna kommer närmre och alla ljud runt omkring blir till ett enda sorl. Cement på väggarna, grått är allting, och ett par hårda trästolar. Det far runt. Ett nytt andetag, djupt, sliter som ett djur för att pressa ner luften i lungorna. Greppet om min hals är hårt. Jag ber för att det ska försvinna. Det är det enda jag önskar just nu. Jag låter min blick falla ner på benen, inser att de darrar som asplöv. Det är vädligt nära nu. Det där som jagar. Önskar för allt i världen att jag befinner mig någon annanstans. Ett nytt andetag. Jag märker att jag sitter så långt ut på stolen som man bara kan komma. Stolen har dessutom bara två av fyra ben i marken. Mina ben har pressat stolen framåt, benen vill inte vara här, kroppen vill inte vara här, och inte jag heller, om någon nu skulle fråga vad jag vill. Fast allt det där frågar aldrig. Det har det aldrig gjort. Det bara är. Jag tar ett nytt andetag och världen runtom snurrar ännu fortare. Det svartnar nog nu. Åtminstone för en stund.

Jag sätter krokben för mig själv. Ständigt och jämt. Dessa krokben som beter sig som klängväxter. De dyker upp från ingenstans, när jag som minst anar det. Ur marken gror de, slingrar sig så sakteliga upp kring mina ben och klamrar sig fast runt dem för att med att krafttag dra mig ner till marken. Platt landar jag. Ibland till och med hårt. Det finns en del blåmärken på min kropp. Men det kanske ska ses som livstecken, vad vet jag? Jag odlar ju klängväxterna själv. De finns under mitt allt och verkar aldrig vilja ge sig av. De finns oavsett om jag vill det eller ej. För vem tycker egentligen om att sätta krokben för sig själv? Om än det gäller klängväxter eller annat. 

 

 

 

 

 

 

Hela tiden arbetar det, mitt huvud. Ett febrilt sökande efter svar på saker och ting. Ett försök i att få klarhet. Det mesta blir trots allt trassel. Successivt inser jag att sökandet sällan leder till någonting precist och ger mig än mindre klarhet. Det får helt enkelt vara så. Det är vad jag försöker intala mig, att det ändå inte leder någonstans. Lik förbannat kan jag inte lägga av. Tankarna existerar precis lika mycket ändå. Jag vrider och vänder på dem, ut och in, fram och tillbaka. Ibland klarnar det, åtminstone för en liten stund, innan jag återigen inser att nya kryphål har hittats. Hela tiden dessa kryphål, som att smita ifrån sig själv. 

 

Tänker på mina tankar. Tänker om mina tankar. Tänker med mina tankar. Och någonstans mitt i allt finns jag. 

 

Men tänk om du bara någonsin hade frågat mig, hört dig för om hur jag ville ha det? Vad visste du egentligen innan allting började? Ingenting, du visste ingenting. Du bara stövlade in den där dagen, manipulativ och eländig. Det var ju så, tydligen, mitt liv var inte fulländat utan dig. Din åsikt, ditt allt, resten kunde vi kasta bort, kasta precis likadant som man gör med de där pappersremsorna som blir kvar när man dragit ut en sida ur ett A4-block. Rulla ihop, dra bort skräpande rester och eventuellt kasta på kompisen brevid. Allting som inte tillhörde dig var skräp. 

 

Du är falsk. Jag vill bara tala om det för dig. Jag vill tala om för dig hur mycket jag avskyr dig, och hur mycket jag hatar att du lägger dig i mitt liv och leverne. Men du får inte glömma, att jag faktiskt behöver dig ännu. Det är ju trots allt bara du som har den där förmågan, den som alla andra saknar. Fast det viktigaste är ändå att jag avskyr dig. Det är ju sällan vi kommer överens, sällan vi kan enas om saker och ting. Vår relation bygger på ångest och lögner. På skam och förtvivlan. Och på bekräftelse. Det är precis det där du utnyttjar, bekräftelsen. Jag vet det. Jag lovar dig det, att jag vet. Men du är slug som en orm, dyker upp när man minst anar och ställer till det. Sätter käppar i hjulet och krokben för mina fötter, det är din melodi. 

 

Snabba steg, nästintill ljudlöst, det är så du vill ha det. Hela tiden på språng. Aldrig någon vila. Du vägrar låta mig vara ifred. Ett tag trodde jag att det var över, vår tid tillsammans, eller jag trodde åtminstone att du var på väg bort. Men ack vad fel jag hade. Du var snabb med att påminna mig om att du aldrig tänker ge dig av, mer rasande än någonsin. 

 

Jag måste ge dig en eloge för din list, för dina nya påhitt. Gång på gång är du där igen, dyker upp som gubben i lådan samtidigt som jag inser att du varit där väldigt länge, igen. Återigen har du varit där tillräckligt länge för att krama ur mig min verklighet. Jag trodde ju att det var annorlunda nu.

 

Men du är inte min kära du. Även om jag råkar behöva dig ibland. 

Strålande sol. Blommande träd. Humlor som surrar. Sommar, smaka på ordet. Folk cyklar runt, andra går, en del står och småpratar med varandra. Några är på väg till stranden, andra för att genomföra sin kanske sista arbetsdag inför semestern och en annan är på väg till ett annat land. Jag har sandaler på fötterna och kan vicka på tårna hur mycket jag vill, oerhört skönt. Skratt och ljuva tillrop, barn som leker, vackert. Här finns ingenting att vara rädd för, allting spirar och det spritter i kroppen. Det är som att alla runtom har förvandlats, som någon som äntligen insett att blomman behöver vatten eller att träden behöver ljus, allting lever. Livet lever och människorna därtill.

 

Sex trappor upp. Eller en hiss, välj du själv. Jag håller mig till trapporna, av flera anledningar. I detta fallet är inte anledningarna väsentliga. Två dörrar att öppna. Just den här biten brukar gå rätt snabbt, från den sista trappans slut och genom dörrarna. Stötta dörrar, antagligen med mer skador än de som är synliga för blotta ögat, de har en historia de också. Funderar en stund över varför glaset är rutat, massa små fyrkantiga rutor med svarta konturer, som ett rutnät förberett för matematiska beräkningar. Här finns mycket siffror, här räknas det mycket men det mesta känns ganska provocerande, faktiskt.

 

Prat i ett rum intill, rösterna kan jag identifiera snabbt, de är bekanta. Inga fåglar hörs här, ingen skönsång av lärkorna. Sandalerna har jag fortfarande på fötterna, men upplevelsen av att mina tår är instängda blir allt mer märkbar. Här inne är växterna halvdöda, precis som livet, det känns ganska ofta som allt det där ljuva upphör med sin existens. Här skrattar inga barn, det är åtminstone sällsynt. Finner en fåtölj att slå mig ner i, en röd, väl insutten. Jag sitter inte ensam särskilt länge, snart kommer en man in, han sneglar på mig och jag på honom. En vänlig nick och han slår sig ned i en likadan röd fåtölj snett framför mig. Här vet man mycket om varandra, fast ändå väldigt lite, det finns ändå en gemenskap som inte går att ta på. 

 

Jag funderar en stund på livet där utanför. Det är en fin dag och det spritter faktiskt lite i min kropp också, om jag känner efter, trots känslan av instängdhet. Funderar på dagen och hur den ska bli, klockan är lagom mycket för det här. Ja, det är så, det finns verkligen en lagom tid för detta. 

 

Det griper tag i mig, överfaller mig. Jag kastas tillbaka, till en annan värld. Skrik. Gråt. Förtvivlan. Hör en röst mycket högre än de andra, de går knappt att märka av. Men det gälla tjutet, paniken, den hörs, högt och tydligt. Det är inte bara ljudet, det är allting som det där ljudet innehåller, det är det som känns. Vet att mannen mittemot mig har lyft sin blick från telefonen och han sneglar nu på mig, precis samtidigt som jag möter hans blick eskalerar skriken och gråten. Vi vet precis. fastän vi aldrig setts. Fastän vi aldrig talats vid, eller ens sagt hej, så vet vi. Klockan går långsamt nu, ber för att den skulle kunna gå lite snabbare, bara en liten aning. Vill inte höra mer, det är inte bara ljud för oss. Vet att det snart kommer att bli ännu värre. Utanför fönstret fortsätter solen stråla. Det är verkligen en vacker dag. Man borde vara på stranden, inte här, inte hon heller...verkligen inte hon, ingen annan heller, men ett armt litet barn. 

 

En dörr öppnas, jag vet vilken, även om jag inte kan se den. En man. En dam. Och ett barn, en flicka, kommer ut. Det går att höra på håll. Flickan gråter, hulkar och försöker med allt för att slippa. Hon hatar alla just nu. Precis alla som försöker att förstöra allt, döda henne, det är så hon känner det. De går på led. Han har täten, med viktiga papper under ena armen. Flickan skriker genom den hysteriska gråten, hon vill inte det här, inte alls. Hon lovar det ena och det andra, något som de två framför i ledet vet inte är riktiga löften. För här är inte många löften äkta, här används ljugekors och annat febrilt. De ska ses där nere. Stackars lilla barn. Livet finns utanför, inte här.  Ingen kommer någonsin att vilja göra dig illa. Det är bara allt det där andra, allt som de försöker rädda dig ifrån. Det är bara det och ingenting annat som kan göra dig illa. Men jag vet, jag vet så väl, att det där är omöjligt att tro på. För allt der andra, det kommer aldrig någonsin gå att förklara. 

Morgon. Tidigt, för tidigt. Ingen klocka har ännu ringt. Jag tänker på henne, direkt, men inser snabbt att det måste varit en dröm. Trots att det känns så väldigt verkligt.

 

Hon dyker upp med jämna mellanrum i mina drömmar och hon är precis som i verkliga livet. Det gör mig rädd att jag drömmer om henne men jag förstår att det måste bero på saknaden av den trygghet och tröst hon gav mig. Hon är ju trots allt den som vet allra mest om mig, egentligen. Hon fanns under en tid där allting förändrades, eller, det var åtminstone vad jag trodde, då. Det var nog så också, att en del faktiskt förändrades, även om det idag kan te sig annorlunda. 

 

I det förflutna fanns alltid en hand att fatta när det var svårt. Det fanns alltid någon där. Jag behövde aldrig vara ensam. Det är annorlunda nu. Jag är ensam och den enda jag har är mig själv, det är jag och jag. Vi klarar det ganska bra trots allt. Försöker rida ut stormen. Dock måste vi alltid vara på vakt, jag och jag. Det går snabbt när det blåser upp och stormbyarna kommer med allt kortare intervaller. Klamrar efter något att hålla fast i men finner bara mig själv, mitt i allt. 

 

När man är ensam ute på ett öppet hav måste man tänka strategiskt, det är åtminstone så jag tänker det. Man kan omöjligt låta rädslan, ångesten och paniken ta över. Skulle man göra det kan man lika gärna kasta sig ner i vattnets mörka djup på en gång och låta sig slukas av det oändliga och det är väl just det man fruktar. Så istället gäller det att fokusera på andra saker, att helt enkelt inte ägna sådana tankar och känslor någon energi överhuvudtaget.

 

Men jag saknar henne, så väldigt mycket. Eller, det är nog snarare så, att jag saknar det hon gav mig. Tillit. Tro. Hopp. Styrka. 

 

Precis som ett kantstött pussel. Precis som jag. Precis som det som inte passar ihop. Ni förstår ingenting, men det gör jag, och det räcker.