ettfyrkantigcirkel.blogg.se

Precis sådär icke korrekt det kan bli.

En saknad så stor

Publicerad 2013-06-24 23:25:18 i Allmänt,

Det flyter ihop, allting i en enda sörja. Osäkerheten om vad som är vad. Befinner mig på en ständig flykt, bort från allt det onda. Målet är oklart, diffust, och antagligen finns det inget egentligen. Men det spelar ändå ingen roll. Ibland stannar jag upp, låter allt det där onda komma ikapp lite grann för att därefter bli totalt lamslagen av rädsla. Jag kan inte sluta fly, inte än, jag är inte redo. Jag blir kanske aldrig det.
 
Ansiktet är stelt och det stramar så fort jag rör minsta lilla muskel. Det är tårarna som torkar på kinderna. Tårar som rinner i hemlighet. Det är det där jag inte vill möta, det som kommer efter. Det är dags att fly mörkret nu. Jag måste bort igen. Skynda.
 
Jag är livrädd för att glömma. Allt det där som vi hade. Du och jag. Det som ingen annan någonsin kommer att förstå. Jag saknar dig, så mycket. Det känns orealistiskt att jag skulle glömma, ändå är det det som skrämmer mig varje dag. Rädslan av att jag allt oftare talar mekaniskt om det, om vad som hände, får mig att tro att jag kanske glömmer dig. Det är inte så. Jag beter mig respektlöst och finner ingen orsak till det. 
 
Försöker att komma ihåg hur det kändes när jag strök handen över din panna och snurrade din lugg runt pekfingret. Försöker hitta känslan, letar frenetiskt och blir alltmer övertygad om att allt är borta. Kommer jag ihåg exakt hur du såg ut? Hur skulle det kunna vara möjligt att glömma? Rädslan griper tag i mig. Skakar om mig. Lämnar mig inte ifred. 
 
Skakar. Skälver. Gråter.
 
Jag älskar dig, kom tillbaka, det gör alldeles för ont utan dig här.
 
Kommentarer (1)

Med kroppen som motståndare

Publicerad 2013-05-09 22:38:43 i Allmänt,

Och där låg jag. Ensam. Eller nej, förresten, ensam var jag inte. Folk gick in och ut hela tiden, alla med olika uppgifter. Jag försökte febrilt hitta en position i sängen där det inte gjorde alltför ont att ligga. Högerarmen gick inte att böja utan smärta, den långa kanylen var inskjuten under huden, precis i armvecket...fasttejpad. Jag vände på mig och lät högerarmen ligga rakt ut från kroppen men insåg snabbt att jag hade trasslat in mig i alla sladdar. Sladdar i alla möjliga kulörer, en grön, en gul, en svart, en röd och några till, alla påkopplade på magneter fasttejpade på min kropp. Hjärtat rusade iväg och jag lät blicken falla på apparaten ovanför min säng, den som ibland gav ifrån sig ett märkligt ljud, jag såg hur siffrorna ökade, hastigt. Insåg att det bästa var att försöka ligga helt stilla. Kroppen ville inte det här.
 
En blick på klockan, den segade sig framåt, snart hade jag varit vaken ett helt dygn. Världen utanför hade på något vis upphört att existera. Jag befann mig i en skyddad verkstad. Jag grubblade över hur det här hade gått till, hur jag hade hamnat här, bland en massa sjuka människor. Jag var inte trött, inte heller pigg, bara bortkopplad på något vis. Bortkopplad från allt som hände. Det var nog tur ändå, jag hade ikväl kunnat vara livrädd. Men jag orkade faktiskt inte bry mig nämnvärt, jag kunde släppa kontrollen, ge den åt någon annan för en stund. Jag kände mig nog ganska lättad faktiskt, när allt kommer omkring. En liten bit bort satt någon som hade samma information på skärmen som jag, skillnaden var väl bara att denne förstod lite mer än mig. 
 
Vaknade. Frös. Skakade. Drog lakanet och den fula gula filten om mig, kröp in i en kokong, insåg att fönstret var lite öppet, typiskt. Grubblade en stund över hur jag skulle gå vidare med det uppkomna problemet. Larmknappen, njae, knappast. Resa mig upp och själv stänga fönstret, nej, det hade varit projekt nog att gå på toaletten. Fönstret fick helt enkelt vara öppet. Kände hjärtslagen innan jag somnade om igen.
 
Ögonen var öppna. En man stegade in i rummet. Jag var tydligen redan vaken igen, vet inte riktigt hur det hela hade gått till. Hade han kanske varit där redan innan? Nå väl, det är märkligt att bli väckt av en främling. En tidning på sängen, som att jag skulle orka hålla i den ens. En frukostorder. Ingen hunger, alls. Hann inte ens fundera på nästa steg innan en ny okänd människa kom in och stal ännu mer blod. Fick youghurten, geggade runt de torra havregrynen och sega cornflakesen och förundrades över vilken märklig blandning det var. Fruktyoughurt. Sött. Funderade på om man ville sockerförgifta patienterna. 
 
Ännu en ny okänd människa, med en karta medicin i handen. Därefter ännu en. Hon kom med en stor apparat som väsnades. Ännu flera sladdar. Blottad bakom ett nu fördraget skynke. Jag var nu ett magnetfält. Tydligen räckte det inte med alla sladdar jag redan var intrasslad i. Fick paus i några minuter, sen hördes samma ljud igen och maskinen rullade in i rummet, igen. Resultatet var tydligen inte bra nog, en gång till. Ligg stilla, slappna av. 
 
I nästa skede var det dags för den där viktigaste av dem alla att komma in. Med sig hade hon en undersåte, som log snett mot mig där jag låg tämligen sliten. Hon lyssnade på den viktiges förmaningar. Om att livet är viktigt, kroppen likaså. Sedan stal hon något från mig, något som räddat mig den senaste tiden, det som givit mig luft. 
 
Beundrar människors styrka. Beundrar människors vänlighet. Beundrar människor som bryr sig. 
 
Att kriga med livet, med kroppen och tankarna som evig motståndare.
 
 
Kommentarer (0)

Ni säger att det blir bättre

Publicerad 2013-05-05 22:14:53 i Allmänt,

Jag hinner inte fly längre, jag är inte tillräckligt snabb. Min kropp motarbetar mig, tuggummi under skorna, cementklumpar till ben och det där bakom mig verkar ha fått någon sorts superkraft, precis som Sonic får i det där tv-spelet. Det spelar ingen roll hur mycket jag tar i, hur mycket jag sliter...jag hinner inte. Det där hinner alltid ikapp. 
 
Jag tvingar mig själv, lite mer, bara lite till. Måste. Det gör ont. 
 
Förundras över mänskligheten. Förundras över människor. Funderar på vad som hände, om något gick fel? Hur blev världen sådan? Jag försöker förstå. Mitt i allting, så vill jag bara förstå. 
 
Saknar det som var. Saknar känslan av lycka som sprider sig i kroppen och gör att jag omöjligt kan vara stilla. Känslan av stolthet. Känslan av att vara hel. Jag saknar det verkligen. Och nej, ni kommer aldrig att förstå. Ni säger att jag är stark, men jag ska berätta en sak för er, det är inte sant...inte alls faktiskt. Ni ser bara det ni vill se, kära ni. Inte allt det där andra, det som ingen ser. När mörkret tränger sig närmre och ensamheten tar över. Då är jag inte längre stark. Men om det ger er förtröstan, så fortsätt tro det. 
 
Jag lever som en maskin, går på autopilot. Gör allting, fascineras i vissa stunder över hur mycket jag faktiskt klarar av, allting genom att koppla bort verkligheten. Men jag ska berätta en sak för er, verkligheten hinner alltid ikapp. Och jag vet inte vilket som är bäst, för just nu tycker jag inte om verkligheten. 
 
Ni säger att det blir bättre, jag tror inte på er, för ni vet ju faktiskt inte. 
 
Jag saknar dig.
 
 
Kommentarer (1)

Vi har bara varandra

Publicerad 2013-04-30 23:07:00 i Allmänt,

Följ med mig nu, ta min hand, jag lovar att jag ska finnas här för dig. Du har bara mig kvar, mig och ingen annan, förstår du inte det? De har lämnat dig, du är ensam kvar. Se dig omkring, kan du se någon där? Tomheten ekar ju. Tomt, kallt och tyst. Svart är det också. 
 
Jag lovar att jag ska ta väl hand om dig den här gången. Jag ska inte svika dig igen, inte låta dig tappa kontrollen sådär som du brukar göra, jag låter det inte hända. Bara du tar min hand. 
 
Men ta den nu då, varför litar du inte på mig? Jag har alltid ställt upp för dig, vi har bara olika åsikter om vad det innebär, men innerst inne så vet du. Det är aldrig jag som har lämnat dig. Det har alltid varit tvärtom. Du, inte jag. Det är du som valt att gå din väg, att följa med dem som säger att livet är någonting annat, kommer du ihåg det? Hur har det gått tycker du? Se dig omkring igen, vem finns kvar? Jag kan bara se tomheten. Det är ingen annan där. Tänk inte mer nu. Bara ta min hand. 
 
Du vet att jag har rätt. Jag gör ju allting för dig. Jag lämnar dig aldrig. Minns du hur vackert det har varit när vi varit tillsammans? Minns du stunderna av styrka? Jag vet att du saknar dem. Det var ju vi som skapade stunderna tillsammans, du och jag, vi och ingen annan. Jag saknar dig. Och du behöver mig, jag vet det. 
 
Så ja, jag lovar att aldrig svika dig. Din hand i min hand. Vi har bara varandra. Nu går vi.
Kommentarer (2)

Min kärlek

Publicerad 2013-04-29 21:53:35 i Allmänt,

Det gör ont. Det gör ont i precis hela mig. Förbannat ont. Känslorna hänger inte ihop, de beter sig som ett kantstött pussel, omöjliga att para ihop så att det blir bra. Ingenting är längre logiskt. Logiska samband försvann för längesen ur min värld. Det som finns är tomhet, en oändlig tomhet. Och en saknad.
 
Dagarna flyter ihop, timmarna och minuterna likaså. Vet inte när igår tog slut och idag började, en enda sörja. Det enda som är säkert är att jag aldrig känt mig så ofullständig, så ensam. Det tog slut alldeles för tidigt. 
 
Tack för att du funnits i mitt liv. Tack för att du fångat mig alla de gånger då jag glömt hur man kämpar. Tack för att du aldrig svikit mig. Det finns saker som aldrig går att förklara, det här är en sådan. 
 
Det skriker inuti min kropp, slår, dunkar och kastar runt. Tårar som rinner. Sedan tomhet och ännu mer tomhet. Saknad gör ont, så otroligt ont. Jag har förlorat min bästa vän. Jag kommer aldrig att sluta älska dig.
 
Kommentarer (1)

Flyr

Publicerad 2013-04-20 21:32:43 i Allmänt,

Saker att göra, hela tiden. Låter bli att tänka, låter bli att känna. Fyller dagarna med annat, annat som inte kräver särskilt mycket tankeverksamhet, saker som tvingar fokus åt annat håll. Robotlikt. Vaknar, kallsvettig. Snurrar runt, andas, allting är kvar. Tankarna också. Likaså rädslan och ångesten, alltid kvar. En tår letar sig nedför kinden och landar på kudden, tårar utan gråt, bara tomma tårar. 
 
Sus runt omkring. Jag skyndar på stegen, det flåsar mig i nacken, ännu lite snabbare rör jag mig framåt. Jag känner att jag fått ett litet försprång nu. Stannar upp och vänder mig om. Lyfter blicken och låter den träffa spegeln, svullna röda ögon. Tårfyllda ögon. Blinkar ett par gånger, torkar ur ögonvrån och skyndar på stegen igen, bortbortbort. Långt ifrån det som gör så ont.
 
Jag kan inte fly mer. Det är slut på det nu, att fly. Jag har fått en makt i mina händer jag inte vill ha. En makt jag hatar. Det finns ingen annan än jag i detta, ingen, bara jag. Jag har fått en makt och förlorat en annan. Visste ni det, att det finns olika typer av makt? Bra makt. Dålig makt. Jag tycker inte om ordet makt, inte längre. Inte alls faktiskt. 
 
Förlåt kära du, förlåt mig. Det var inte såhär det skulle bli. Inte alls så här. Det gör ont i hela mig. Värker, skaver, svider. Jag älskar dig.
Kommentarer (0)

En vilja

Publicerad 2013-04-17 23:11:00 i Allmänt,

Jag kommer på mig själv. Jag kommer på mig själv med att vilja skriva. Viljan att skriva mycket. Om mycket. Sen tar det stopp. Det liksom bara fastnar där, precis så. Jag tänker, massor. Jag tänker på vad jag vill skriva men slås sedan av det faktum att jag behöver forma det på något vis för att det ska bli bra, alldeles utomordentligt bra. Det är där det stannar. Funderar vidare, över varför det är så, att det måste vara så där (inte sådär) utomordentligt bra när det ändå inte spelar någon roll. Jag skriver inte för att verka bra i någon annans ögon, inte i dina ögon heller, jag är ledsen om jag gör dig besviken.
 
Jag funderar över det faktum att jag själv är en människa. En människa som besitter förmågan att själv välja vad jag delar med mig av och vad jag håller för mig själv. Ingen kommer någonsin att kunna veta något om det jag inte säger eller uttrycker, egentligen. Jag nämnde det en gång "ingen äger dina tankar", jag har fastnat lite för det där. Man kan alltid tro sig veta vad någon annan känner, tycker eller tänker...men man kan aldrig någonsin veta. Det gör att alla, alltid, trots allt har ett val; att välja vad man delar med sig av.
 
Många gånger gör det mig trygg att tänka på att ingen vet något av det jag väljer att inte berätta. Ingen, någonsin. Förstår du? Jag kan tro att jag känner någon, likväl som jag kan tro att jag kan lita på någon. Jag kan vara mer eller mindre övertygad om detta. Tillit i sin tur leder många gånger till att man väljer att dela med sig av något, så är det åtminstone i mitt fall. Jag vill att det ska vara så. För jag tror att det kan vara bra, av många olika anledningar.
 
Därför gör det mig ont att berätta att jag funderar alltmer över det här, att inte dela med sig. Det är trots allt många som tror sig kunna läsa andras tankar, men tro mig, det är omöjligt.
Kommentarer (0)

En märklig företeelse

Publicerad 2013-03-29 23:53:21 i Allmänt,

Jag har tänkt på en sak, eller, jag har tänkt på många saker den senaste tiden. Mina tankar är aldrig riktigt klara och jag har svårt att greppa om dem. Jag försöker dela upp dem, enligt något sorts schema, det fungerar sådär om jag ska vara ärlig. Jag placerar liksom in dem i olika fack, som någon sorts sopsortering, de flesta tankarna hade jag faktiskt kunnat vara utan tror jag. Fast ändå vet jag inte, om det vore det bästa...eller enklaste. Jag tycker om att det är lite tilltrasslat, att ha lite att grubbla över och sådär. Det gör livet mer intressant, åtminstone ibland, ofta är de faktiskt till besvär också. Det här var en stor parentes, det var inte det här jag tänkte berätta för er så snälla, glöm det.
 
Föreställ dig en korridor, en ganska lång korridor. Golvet är klätt i en ful beigedaskig linoleummatta med många skavanker. Det är inte bara mattans färg som är ful, det är alla avtryck på den som gör den ännu fulare. Det fastnar smuts i alla hål och man skulle kunna tro att någon som gått på den haft taggtråd under skorna. I slutet av korridoren finns ett fönster, kan du se det? Det är ingen vidare utsikt, en grå parkering med ännu fulare hål än vad linoleummattan har, jag tycker att vi struntar i parkeringen vid närmare eftertanke.
 
Titta nu på korridorens båda sidor, hur många dörrar kan du räkna till? Det finns många dörrar, på båda sidorna. Vita dörrar, med lås på. Den sista dörren längst ner i korridoren på vänster sida har en mer sargad historia än de andra dörrarna. Den har ett hål i sig, snett nedanför handtaget, den är ärrad för livet. 
 
Backa nu tillbaka i korridoren, du passerar en dörr i frostat glas, mitt i korridoren. Den skapar hemligheter, den frostade dörren, åtminstone så fort den är stängd. Bakom den vet ingen vad som händer. Bara de som befinner sig på andra sidan. 
 
Det hänger tavlor på väggarna, som i ett halvhjärtat försök att dämpa det skumma ljuset från lysrören. Tavlorna bara hänger där, gör ingenting och saknar nog uppgift helt och hållet. Det är ingen som tittar på dem vad jag vet. Ensamma. Fortsätt nu att backa.
 
En dörr till höger, vi lämnar den nu, men jag återkommer till den. Fortsätt att backa. Ett litet bord och så två stolar, en på varje sida om bordet. En ful liten duk med intorkade matrester. Några sönderbläddrade tidningar från 1998 och en gammal näsduk. 
 
Förresten, det sitter två flickor där, kan du se dem? Den ena av dem sitter så långt ut på stolen man bara kan, benen skakar på henne, hon verkar nervös. Den andra försöker lugna henne, tyst, vi kan inte höra vad de säger. Fyra flickor till står lutade mot väggen. En annan vandrar fram och tillbaka i korridoren. Det är något tomt i deras ögon, de saknar det där som kallas livsgnista, så tror jag att det heter? Det verkar som om de väntar på något. Tysta röster hörs, viskningar, ett nervöst litet skratt. Allting för att göra det hela lite lättare.
 
En dörr öppnas, någon säger något och en flicka kommer ut ur det där rummet jag nämnde tidigare. Hon är sammanbiten, en tår rullar nerför hennes kind, annars ingenting. Det händer något med flickorna i korridoren, de tittar på henne som precis kommit ut från rummet, nickar kort till henne varpå hon genast försvinner utom synhåll in i ett annat rum. Det är som om de har någon sorts kommunikation utan ord, de vet precis vad den andra känner, de vet exakt vad som har hänt i det där rummet.
 
Flickan som satt och skakade på stolen, det är hennes tur nu.
Kommentarer (1)

Det är konstigt

Publicerad 2013-03-28 00:03:50 i Allmänt,

Ja, det är det. Det är konstigt alltihopa. Att jag försker skriva något här för att göra er nöjda, precis som i alla andra sammanhang. Konsten att göra någon annan nöjd. Frågan är bara vem någon annan är? Jag vet inte. Därför skriver jag inget mer, jag behöver tid att fundera, tid utan krav.
Kommentarer (0)

Tomma ord

Publicerad 2013-03-04 20:49:48 i Allmänt,

Jag ska berätta en sak för er, en ganska stor sak, eller likväl liten, ni får själva bestämma hur ni tolkar det hela. Det handlar om ord, nej inte bara om ord, utan om bokstäver som bildar ord som i sin tur sätts i någon form av "given ordning" för att därefter bilda något vi dödliga människor kallar för meningar. En mening kan stå ensam, en mening kan vara omgiven av flera meningar...den klarar sig liksom alltid själv, meningen.
Jag ska komplicera det hela. Jag inleder med att göra ett hybridstycke, bara för att bevisa att det visst går, även om det anses vara fel. För det är något som finns i vår värld, rätt och fel, fel och rätt. Det är någon som bestämt vad som är vad och vi får snällt ställa oss i ledet och följa givna bestämmelser. Det här var en avstickare, det rör inte poängen i detta inlägg, jag ber om ursäkt för detta.
 
En mening är inte bara en språklig företeelse. En mening kan också vara en synonym till ordet betydelse. Vad innebär då betydelse, eller, mening i detta fallet? För mig är det något som är viktigt. De bokstäver som blir till ord i givna kombinationer som därefter blir ord som binds samman i meningar får en betydelse, en mening. Rörigt, eller hur? Det är den här meningen eller betydelsen jag anser är viktig, innebörden av det hela, innebörden av den språkliga meningen. Ord är viktigt, just för att de betyder något, genom ord kan vi uttrycka oss och förmdela något till någon annan (givetvis kan vi använda oss av andra uttrycksformer, men det tar vi en annan gång). 
 
Jag är trött på tomma ord. Sådana ord folk säger som får en betydelse i ögonblicket de sägs, men som sedan bara försvinner ut i luften. "Jag bryr mig om dig", "Jag finns här", "Du kan alltid prata med mig", "Du betyder mycket för mig", "Allt kommer att bli bra".
Kära du, vad du ljuger. 
 
En sak är sann, jag menar allt jag säger, åtminstone när det gäller sådana här saker. Därför är jag varsam med att säga sådant, eftersom jag vet hur ont det kan göra att uppleva sådana påståenden som just tomma ord. Jag har grubblat över detta länge, inte dagar, inte veckor eller månader, utan år. Även om det många gånger har gjort mig ledsen och besviken, så har jag faktiskt lärt mig något, vad ord och meningar faktiskt kan betyda. Allt. 
Kärlek.
Kommentarer (0)

När världen rusar

Publicerad 2013-02-23 23:50:18 i Allmänt,

Jag står här...ensam, fast ändå inte. Jag ser bilarna fara förbi till höger och vänster om mig, fast beslutna om deras färdriktning...swisch, jag liksom känner beslutsamheten i fartvindarna. Ovanför mig svävar molnen, tyngdlösa och fluffiga...oregelbundenheten i deras formation väcker någonting i mig, de är vackra, trots att de inte har några exakts former som går att hänvisa till något konkret. Molnen rör sig åt samma håll, allihopa, målmedvetna på något vis. Förstår du vad jag menar? En kall vind, den sveper in mig och det isar i min kropp...genast tillbaka. Förundras över hur säkra alla verkar vara på vilken väg de ska gå, de verkar ju inte ens reflektera över det? Inget grubbel, inte ens en tanke, de bara vet. Det är bara jag här, i kluvenheten, ensam. Vilken väg bör jag välja? Alla bilar försvinner, molnen också...ja, allting försvinner. Nu är det bara jag kvar, jag och ett vägskäl.
Kommentarer (0)

En enhet, en helhet

Publicerad 2013-02-18 23:00:31 i Allmänt,

Smatter, smatter, smatter...och lite porlande där emellan...det kan inte bestämma sig för om det ska vara regn eller snö som landar på vår del av planeten, den där pyttelilla delen i universum där mitt hus står... Men vet ni, det gör ingenting. Det kan få regna, snöa eller hagla...jag låter naturen bestämma, det är nog bäst så. Det är ju inte alltid det blir en funktionell lösning när jag lägger mig i det där. Det är visserligen sällan jag skapar funktionella lösningar i andra sammanhang heller. Jag har en förmåga att komplicera det mesta, att göra det så svårt som det går, för att sedan inse att jag kanske faktiskt inte klarar av det... Det splittrar mig, som alla atomers beståndsdelar...utspridda i någon formation och skapade av någonting som ingen vet vad det är och ingen heller kan förklara, ungefär precis så. Det vore kanske enklare om allting var en enhet...en helhet, jag vet inte. Jag vet inte mycket, det ber jag om ursäkt för, men jag funderar...det gör jag och det ber jag inte om ursäkt för. Porlande ljud, ilande vindar där utanför mitt hus någonstans i universum... På jorden tror jag, Tellus. Men jag är fortfarande splittrad. Jag är ingen enhet och verkligen ingen helhet.
Kommentarer (1)

Borta i fjärran

Publicerad 2013-01-16 00:38:51 i Allmänt,

Kom kära du, kom med mig på en resa, långt bort. Vi ska flyga upp över molnen och sväva till ett annat land, följ med mig nu. Det kommer bli bra, håll min hand, håll den hårt och släpp den inte. Vi ska till landet i fjärran, till ett land där det inte finns regler och lagar, det råder till och med en avsaknad av normer där. Ingenting som säger hur du borde vara, du kan bara vara. Följer du med mig nu? Visst låter det underbart. Rosa moln som går att hoppa på och inga krusiduller. Du får allt vad du vill ha, jag lovar dig det, bara du följer med mig.
 
Vi är på väg nu, till landet i fjärran, där tiden inte existerar och klockor aldrig blivit till. Det finns ingen stress utan klockor, visst är det underbart kära du? Vi kan göra vad vi vill nu, utan att ta hänsyn till tiden. Tiden är ändå inte vacker, vi kommer inte att sakna den, kära du. 
 
Det finns inga andra i landet i fjärran, bara du och jag, bara vi...jag och du, ingen annan. Vi är här nu, ett tag till åtminstone. Jag vet ungefär hur länge vi får lov att stanna, trots att tiden inte existerar så är vistelsen begränsad. Kära du, har jag sagt att det inte finns annat än fina fluffiga känslor här? Du behöver inte vara rädd längre, ingen kan komma åt dig här, jag lovar dig.
 
Luften är fri här, den är ren och lätt att andas, visst är det behagligt? Känner du hur lätt din ryggsäck har blivit? Alla stenar har försvunnit, kära du, visst är det befriande? 
 
Jag har glömt att berätta en sak för dig, jag är ganska glömsk ibland, förlåt mig. Landet i fjärran är en illusion av verkligheten, verkligheten är inte alls lika vacker. Välkommen tillbaka, förbannade du.
Kommentarer (0)

Jag springer

Publicerad 2013-01-07 21:48:34 i Allmänt,

Det är ett särskilt ljud, det där ljudet när jag låter min fot nudda den lövbeklädda marken. Först går hälen i och jag känner hur tyngdpunkten förflyttas framåt, det går snabbt och med ens har min fot hunnit rulla fram från häl till tå och är uppe i luften igen. Svaga avtryck i de förmultnade löven på marken som blivit kvarglömda där, som att de inte duger längre när de inte är gröna och sprudlande av liv. 
Det går av sig själv, fötterna vet vad de ska göra och jag behöver inte tänka på det. Jag känner marken i varje steg jag tar, önskar bara att stegen vore lättare, så att löven hade fått vara orörda. Men jag fortsätter, jag är ju på väg.
Jag tar ett djupt andetag och känner hur mina lungor fylls av den iskalla luften, det är sådär härligt obehagligt att andas in den, det liksom skär samtidigt som den fyller mig med energi. Framåt. 
Det skymmer. Bara gatlyktorna lyser starkt men jag flyr ljuset, jag springer hellre i det dunkla. Det är fint på något sätt, bara jag och det. Bara det och jag. Det är bara vi.
Kommentarer (0)

Ensam med en ryggsäck

Publicerad 2012-12-29 21:25:00 i Allmänt,

Jag vandrar alltid, är alltid på väg någonstans...oftast vet jag inte vilken destinationen är, bara bort.
Jag bär på en ryggsäck, den är brun och har starka sömmar, det får plats ganska mycket i den.
Det handlar om att lära sig att packa den rätt. Det som gör det hela lite problematiskt är att det inte går att plocka ut något ur ryggsäcken. Jag samlar mest sten i den. Ibland lägger jag i alldeles för stora stenar, då blir ryggsäcken väldigt tung. Men jag lär mig aldrig även om jag verkligen borde ha gjort det vid det här laget.
Den här ryggsäcken har jag haft ett bra tag nu.
Jag hade en annan förr...den var röd, men den gick sönder en dag. Jag hade fyllt den med så mycket sten att de starka sömmarna gav vika och sprack. Jag var ganska arg på ryggsäcken ett tag, ja på ryggsäcken, inte på att jag hade lastat den så otroligt full med sten att den egentligen inte hade något annat alternativ än att ge vika. Men  nu har jag en ny ryggsäck, det får plats ganska många stenar till i den och jag tror faktiskt att den här ryggsäcken är lite starkare...bara lite.
Kommentarer (0)

Dyrbar

Publicerad 2012-12-24 22:02:13 i Allmänt,

Det är en märklig känsla, den går inte riktigt att beskriva...man måste uppleva den för att förstå, och inte ens då är det säkert att den är densamma. 
Det snurrar
fort
fortare
fortast
sen...stopp
Det är som om någonting försvunnit, andningen har återgått till det normala igen...in...ut, lugnt...harmoniskt. Det är nästan sådär olustigt att mista det, även om jag vet att det kommer att komma tillbaka igen, olustigt...men befriande.
Det gäller att vara snabb nu. Att ta vara på tiden, tiden är dyrbar, det har du väl hört förut? Att utnyttja varenda liten del av det obeskrivliga, som om det är sista gången...precis exakt sådär. Tillfällena är få, de kommer inte ofta...jag känner en skräckblandad förtjusning inför dem. Eller så är det så att jag inte tillåter dem att infinna sig så ofta, det är nog tur det. Pass på, det är dags nu, vi har ingen tid att förlora. Ta vara på det här, kom ihåg, tiden är dyrbar.
Och så tillbaka, som ett krampaktigt tag runt halsen, struprör som snörps ihop...det tar emot att andas igen. Den här gången kommer det att bli värre. Jag vet det. 
Kommentarer (0)

Ett fyrkantig cirkel

Publicerad 2012-12-23 13:11:00 i Allmänt,

Ett fyrkantig cirkel
Nu tänker ni; "men sådär kan man ju inte skriva" ni tänker att det är fel, ni kanske till och med tar mig på mindre allvar nu. Jag skulle bara vilja ifrågasätta tanken om vad det är som är så fel? Ni tänker "ja men, en cirkel har ju inte några kanter" det beror väl på hur man ser det, menar jag. "Dessutom heter det en fyrkantig och inte ETT fyrkantig", jag ger er samma svar där.
 

Saken är den, att den här fyrkantiga cirkeln lika gärna skulle kunna omvandlas till en för er "riktig fyrkant" och anta form av fyra kanter, kanter behöver inte vara hörn? 
 
Det är väl ett sätt att spräcka hål på allting som ska vara sådär utomordentligt perfekt, som jag är så evinnerligt trött på, därför heter bloggen ett fyrkantig cirkel, det är fint, det tycker jag och ni får tycka vad ni vill. Ingen äger dina tankar.
Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela