Ångestens klor.
Ångesten. Kramar ur varenda beståndsdel i mig. Minimerar varenda del i kroppen tills ingenting kvarstår. Likt en järnklo skär den in i minsta lilla cell och utplånar allt liv som kanske någon gång fanns. Jag låter den äta upp mig. Hela mig. Samtidigt som jag står kvar och ser på. Jag ser allting utifrån. Men jag är maktlös. Jag kan inte påverka den och den förintar mitt liv. Jag låter den förstöra för mig. Jag låter den förstöra mig, utifrån och in. Innifrån och ut. Det finns inget kvar. Den slukade allt. Allting jag en gång hade. Ångesten är allt.