Tomhetens vakuum.
Tänker. Funderar. Ältar jag?
Tänker på dig. Det har gått snart två år. Tänker på mig själv sittandes med en snara runt halsen. Tänker på hur den dras åt. Tänker på tankarna som florerar inuti mig. Inser att jag har kontrollen. Det känns tryggt. Samtidigt är jag livrädd. Jag kippar efter luft. Kan inte låta bli att försöka andas. Kroppen kämpar emot. Den vill ha luft. Jag själv kämpar. Emot kroppen. Emot syret. Jag vill inte ha det. Jag vill dö. Det är sanningen.
Snaran dras åt hårdare. Nu får jag verkligen inte luft längre. Kroppen fortsätter kämpa emot. Gör allt för att överleva.
Kroppen och jag är i krig. I krig om livet. En tår faller nedför min kind. Jag sörjer livet. Samtidigt hör jag skriken. De gälla rösterna runtomkring mig. Ser folk komma springande. Hör skrik.
Jag zoomar ut. Min kropp slappnar av. Jag slappnar av. Och kroppen ger upp för nu. Det går inte att stå emot kampen om livet. Jag förlorar medvetandet.