I mörkrets grepp.
Det gör ont överallt. I kroppsdelar jag inte ens visste fanns. Det river och sliter i mig. Jag sparkar hårt och ännu hårdare men benen sitter fast. Jag försöker åla händerna ur spännena som sitter hårt åtspända runt handlederna. Känner bältet över midjan. Jag är fast, helt fast. Ångesten härjar i hela kroppen. Jag vrider mig, gör allt för att komma loss. Gör allt för att få försvinna.
Hyperventilerar, gråter och skriker för allt vad jag är värd. Vill att någon hjälper mig härifrån. Ångesten slukar mig. Äter upp mig fullständigt. Tårarna strömmar nedför kinderna. Jag ropar på hjälp. Hjälp som inte kommer. Skriken ebbar ut i de långa korridorerna. Försvinner bort. Det gör ont i hela mig. Det gör så ofantligt ont inuti. Vill inte leva mer.
Sparkar hårdare med benen, skriker högre och hoppas att någon hjälp ska komma. Men ingenting. Hur kunde det bli så här? Hur kunde det gå så långt? Jag hinner tänka mycket där jag ligger. Blottad. Ensam i ångestens omlopp. Funderar på om man kan gå sönder på riktigt. För det känns som själen min är på väg att brista vilken sekund som helst.
Någon kommer in och tittar på mig där jag ligger. Ett paket öronproppar lämnas över till nästa åskådare. Förnedrande. Jag slutar inte skrika. Det finns ingen i hela världen som förstår hur ångesten fullständigt äter upp mig innifrån.
Märkena försvinner aldrig. Kom ihåg det.