ettfyrkantigcirkel.blogg.se

Vandrar över ett stilla landskap. Dimman ligger tät och jag snavar över rötterna på ekarna som stått här sen urminnes tider. Jag vet inte vart jag är på väg. Knappt varifrån jag kommer. Betydelselöst vandrar jag. På väg. Bort från livet. Livet som jag en gång levde. Livet som en gång var fint. 

 

Fötterna mina är kalla, bara och kalla. Tårarna är så salta att de bränner i ögonen innan de sakta rullar nedför kinderna. Jag ser ner på mina bara ben. Det vita nattlinnet i den bleka morgonsolen. Stillheten. Barfota vandrar jag mot målet mitt. Långt bort finns slutet.

 

Telefonstolparna står upp. På ett majestätiskt sätt bär de upp de långa kablarna över marken. Högt upp. En korp, svart som natten lyfter ljudlöst mot himlen. Öde. 

 

Jag vandrar vidare. Målet är klart. Cementblocken ligger tungt mot marken. Utplacerade med jämna mellanrum. Stenarna emellan är stora. Men smärtan från dess vassa kanter känner jag inte längre. Ingenting känns. Ingenting mer än det mörkaste mörker som slukat mig. Vid cementblockens kanter går spåren. Två långa spår som försvinner bort i dimman. 

 

Och jag lyssnar till musiken. Vänder ryggen till. Och väntar på att tåget ska komma.

Slukas. Äts upp av mörkret. Det väjer inte för något. Ingenting är starkt nog att mota det bort. Bort från mig. Tårarna rinner nedför kinderna. Jag hulkar, kippar efter andan och skriker det högsta jag kan. Fast. Gör allt för att slingra mig ur greppet och alla händer som fästs på kroppen min. Runt handleder, runt benen, fötterna, axlarna. Jag ber dem sluta. Jag ber dem släppa mig. Men jag får inget svar. Här bestämmer makten. Makten som ser ner på mig och säger till alla dem som kämpar för att hålla mig stilla att det är dags nu. De klarar inte av min ångest mer. Jag gråter och skriker. Varför hjälper ingen mig bort ifrån ångesten. Varför kan jag inte få slippa? Om så bara för en minut.

 

1,2,3 lyft och inom loppet av några sekunder sitter jag fast. På riktigt. Eller sitter gör jag inte, jag ligger ner. Skriker. Ge mig någonting som kan rädda mig ifrån det här helvetet. Det är omöjligt att lida så här mycket. Det kan inte vara meningen att man ska lida så här. 

 

Jag vill bara springa ur min kropp. Springa så långt jag bara orkar. Falla ihop i en hög. Utmattning är det enda som fungerar när de vägrar ge mig de där små runda vita sakerna som faktiskt fungerar. Men nej, lida ska jag. Jag gråter ännu mer, snor och tårar rinner i hela ansiktet. Jag är hes så mycket som jag skriker. Svettas. Är fullständigt dyngsur. Hon baddar mig i pannan. Säger några tröstande ord. Men hon. Hon har ingen makt. Och här bestämmer makten. Men hon förstår mig. Hon håller med mig. Hon hatar att se mig ligga där. Fastspänd. Fastspänd medan ångesten löper amok i kroppen. Fastspänd så att jag inte ens kan torka bort varken svett eller tårar. 

 

Och han, han som tar makten. Han som tror att han bestämmer. Jag hatar honom. Han låter min ångest få fritt spelrum. Han vänder ryggen till och stoppar in öronpropparna. Nonchalant. Jag ser honom framför mig och ryser. Aldrig mer. Du, du är en av dem jag aldrig kommer att förlåta.