ettfyrkantigcirkel.blogg.se

Vinden smeker mina bara armar samtidigt som håret fladdrar lätt i vinden där jag trampar på min cykel. Livet känns fint, okej åtminstone. Jag kan se framtiden framför mig.

 

Men i bakgrunden finns något annat, något mörkt, hotande. Än så länge är det en bra bit efter mig. Jag är lycklig ovetandes om vad som väntar. Ovetandes om att jag inom loppet av några veckor kommer vara insvept i detta totala mörker. För det kommer, och när det kommer slår det allt ur sin väg. 

 

Ligger i fosterställning, tårarna rinner och kroppen min skälver. Jag vet inte riktigt var jag är, kan inte orientera mig. Kan inte förstå vad som händer. Rädslan griper tag i mig, den river och sliter mig i stycken. Sargad. Skakar och kippar efter luft. Luft som inte finns. Jag andas ångest. Det enda som finns, är ångest. Denna ändlösa följeslagare som vägrar släppa taget om mig. Ber att den ska släppa mig, skriker att den ska släppa mig. Men den har mig i sitt järngrepp. Jag försöker göra allt för att bli av med den. Går. Springer. Försöker hinna ifrån den. Men den har kommit för att stanna. Ovetandes om att den kommer att äta upp år av mitt liv. År som jag hade planlagt i ljusets tid. 

 

Det spelar ingen roll vad jag gör. Den hinner ifatt, oavsett vad. Det är mörkt, så evinnerligt mörkt här. Jag skriker, för allt vad jag är värd. Skrik som kommer ur ångestfyllda lungor. Skrik som kvävs av mörkret. Här finns inget hopp. Det är försvunnet sedan lång tid tillbaka. Inuti mörkret omgärdat av taggtråd. Marken är minerad. Livsfarligt att röra sig. Därför håller mörkret dig kvar. Har du inte förstått det än? Det är förenat med livsfara att gå. Ett steg och mörkret slukar dig. Ett steg och livet är borta. Försöker skrika, men ångesten kväver återigen skriket. Ögonen svider av alla de tusen fällda tårarna. Hoppet har försvunnit. Det är försvunnet sedan en lång tid tillbaka. Det tjänar inget till att hoppas längre, mörkret slukar det också.

 

Skär mig på krossat glas. Ingenting gör ont längre. Ingentig känns längre. Bara all ångest. Ångesten som aldrig kommer att försvinna. Ångesten som sakta drar livet ur mig. Ångesten som kommer att vinna det här slaget. Det är inte jag mot ågesten längre. Vi har förenats i symbios. Och tårarna slutar aldrig att rinna.

 

Tomheten ekar inuti. Där har hoppet slocknat för längesedan. Det är bara en ytterst liten del av veken kvar, svart och utbrunnen. Kommer aldrig tillbaka. Livet står på paus, döden likaså. Vem vinner denna maktkamp? För tillfället har döden övertaget. Livet försvnn för längesedan. 

 

Jag vandrar över minerad mark. Ett snedsteg och livet är borta lika snabbt som det en dag kom. Det blåser kallt och jag fryser. Så väldigt mycket. Det riktigt biter i kinderna. Smärtan av kylan är ändå på något egendomligt vis behaglig. För i stunden får den ändå livet att fortfarande existera, om så bara lite grann. 

 

Men glöm för allt i världen inte bort riskerna som finns i detta karga landskap. Ett senedsteg och det är ute med dig. Ett snedsteg och döden har dig i sitt grepp.

 

Jag vandrar vidare. Smyger fram. Stenarna asom ligger utspridda längs kanterna av stigen är lika gråa som askan som elden lämnat kvar. Elden som tog med sig allt, och försvann, långt bort. Alldeles för långt bort. 

 

Ljuden från mina fotsteg ekar emot marken. Dimman ligger tät över landskapet. Jag kan knappt se handen jag håller upp framför mig. För det är inte du som vandrar längre. Det är jag. Och du har lämnat mig här, ensam, Frågan är bara om jag kommer att överleva vandringen över den ödesdigra marken.