Tomhetens eko.
Tom. Tommare. Tommast. Vandrar jag över sedan länge utbrunnen mark. Ensamheten är mer än påtaglig. Den skriker. Önskar så att någon kunde finnas. Någon som kunde lyfta bort allt det tunga. Att ensamheten inte gjorde så ont. För den hugger likt en kniv mig i bröstet. Önskar mig bort härifrån. Önskar mig till någon plats där min existens var viktig. Där jag inte enbart består av en tung själ. Där jag slapp känna taggtråden runt hjärtat. Förstår inte hur världen fungerar. Den var nog inte ämnad för mig.
Raderar. Som om någon skulle märka om jag försvann. Bara bort. Vandrar längs järnvägsspåren i mitt vita nattlinne. Dimman ligger tjock över ängarna. Vandrar på gränsen mellan liv och död. Än kan jag bestämma. Men inte länge till. Snart är det dags. Dags att låta målet komma nära.