Bakom lyckta dörrar.
Försöker hitta känslan, den rätta känslan. Famlar tafatt efter de rätta orden. Letar och letar. Här lyser inspirationen med sin frånvaro. Och den gör ont, frånvaron. Frånvaron av så mycket.
Här, bakom de lyckta dörrarna får allt det där som gör ont fritt spelrum. Ångestens skrik ekar i korridorerna. Gråten tycks aldrig ta slut. Men det är ju många år, säger de som vet. Många år av instängda tårar. Många år av kvävd ilska. Många år av borttryckta känslor. Många år utan tillgodosedda behov. Och mitt i allt det där står jag, onekligen förvirrad, oförstående till vad som sker. Önskar mig bort härifrån, från känslostormarna, från de slutna dörrarna. Önskar mig allt det där ni fick. Och känner mig genast oförskämd. Rätten är inte din, inte nu, inte än, kanske aldrig.
Gråten är obegriplig. Känslorna är bara ett enda kaos. Ett kaos av svunna tider. Bilderna tycks inte försvinna, de kommer till mig i ångesten. Och de gör ont, smärtar ända in i benmärgen, vill inte försvinna. Och jag skäms. För att de finns, för att kärlek och förtvivlan existerar så nära varanda. För att det som känns kanske inte är tillåtet att känna.
Och jo, jag känner mig ensam. Ensammast i hela världen. Korridorerna är långa här. Och vi äts upp. Här, bakom dem lyckta dörrarna.