ettfyrkantigcirkel.blogg.se

Ångesten klor attackerar mig så fort tillfälle ges. River, sliter och drar mig i stycken. Får mig nästintill att förgås. Önskar mig bort härifrån. Döden flåsar mig i nacken. Den är snart ikapp. Tankarna rusar likt löpare under ett marathonlopp. 

 

Finner ingen klarhet i någonting längre. Allt är bara ett virrvarr av tankar och känslor, obegripliga att förstå sig på. Försöker förstå hur allting hänger ihop, vart från allting kommer, var allting började? Och var allting tar slut? 

 

Borde inte få finnas längre. Orkar inte finnas längre. Vill inte finnas längre. Ingen början utan ett slut. Det är kanske dags att släppa taget om livet, låta det rinna ut som sanden mellan fingrarna.

Trycker undan. Trycker bort. Vill inte känna. Det som känns är farligt. Det kommer att förgöra mig, i sinom tid. Och nu är tiden knapp. Jag går sönder, inifrån och ut. Krossas och förgörs. Famlar efter något att greppa utan att hitta något. Tiden är knapp, och hoppet snart ute. Tänk om det vore annorlunda. Tänk om livet aldrig hänt mig. Är så rädd, så evinnerligt rädd. Det finns snart ingenting kvar av mig, eller, det kanske aldrig funnits något av mig. 

 

Vill inte mer, har tröttnat. Tröttnat på att livet inte tycks ha mer att erbjuda, inte mer än ångest och olycka. Har fråntagits ansvaret för mitt liv. Jag tycks inte längre kunna avgöra vad som är bäst för mig, sägs det. Jag vet vad jag vill, men världen vill annorlunda. Berövad min frihet. Friheten som alltid varit så viktig. Friheten som nu är totalt irrelevant för mig. 

 

Gråter salta tårar som stramar över kinderna när de sakta torkar. Hulkar och försöker få luft. Förbannade liv.

Det är det. En svår längtan. En farlig längtan. Livet är inte mitt och har kanske heller aldrig varit. Obegripligt och svårt. Tankarna är mörka, svarta som natten. Skriken är kvävda och enbart dämpade flämtningar tycks höras. Jag vill ut. Ut härifrån. Fly tid och rum. Vill önska mig det som aldrig tycks bli mitt. Det som ni andra har. Det som ni lyckats med. Livet är kanske inte mitt. Lotten föll på någon annan. Undrar hur det kommer att bli. Om det överhuvudtaget kommer att bli någonting. Det kanske är dags att avsluta det hela. Låta livet rinna ur händerna som sanden mellan fingrarna en varm sommardag på stranden. Men ni håller mig kvar, hårt. Det gör ont. Ångesten vrider sig runtom mig likt en orm. Och jag undrar hur länge jag ska orka.