Låt mig få vara naiv.
Låt mig få vara lite svår. Lite hemlig. Tämligen kryptisk. Låt mig få vara naiv och tro att ni ingenting förstår. Låt mig åtminstone få hoppas att det är så, att ni inte ser det hela lika klart som jag gör. Eller dimmigt kanske. Låt mig bara få vara.
Jag behöver dig nu. Det var ganska längesedan sist. Mycket har hänt men jag har inte glömt bort dig. Vetskapen om att du hela tiden legat i dvala har ständigt varit där. Jag är ledsen att behöva säga det, men jag har saknat dig. Vårt. Vårat. För det är bara du som kan få mig att känna det där. Jag har letat efter substitut, tveklöst, men inget funnit. Jag har nog hoppats, att det var slut. att det hela helt enkelt var över, en gång för alla. Men jag kommer nu krypnde tillbaka. Jag har en önskan. Att det blir vi igen, bara för ett tag i alla fall. Det finns ingen annan som du. Du är den enda som alltid finns där, oavsett vad som händer. Den enda som kan bekräfta mig. Den enda som alltid får mig att kämpa lite mer. Den enda som alltid har för avsikt att utplåna mig. Men det dröjer ganska länge innan vi kommer dit. Och jag tänker att vi då får ta ett nytt beslut.
Just nu är jag glad att du är tillbaka. Fastän att jag hatar dig. Jag kan inte säga mer än attd et är dubbelt.