Över ödesdiger mark.
Vi är på väg ut på farligt område. Minerad mark. Jag är livrädd, men du räds inte. Du säger att det kommer att gå bra. Att jag måste lite på dig. Jag påtalar min rädsla ännu en gång, för att förtydliga att jag faktiskt är vettskrämd. Men du står kvar, backar inte. Du sträcker ut din hand och säger att vi gör det här tillsammans. Att du inte kommer att lämna mig, inte ännu i alla fall. Inte förrän tiden är mogen.
Jag känner de illavarslande molnen komma närmre, minorna i marken allt tätare. Vet att berget som tornar upp sig kommer att bli oöverstigligt, men du säger att jag måste våga tro på att det är möjligt. Att snårskogen går att ta sig igenom. Att vi inte kommer att dö av minorna. Det är outforskad mark. En skrämmande sådan. Men du är envis, kanske den första som kan övertyga mig.
Jag tittar på din hand. Blickar sedan ut över dimman som ligger tät över slätten. Det är något ovisst över det hela. Och ovissheten gör mig rädd. Det har jag nog sagt förut. Du ber mig att fatta tag i din hand. Lita på att vi klarar det tillsammans. Att marken kommer att hålla. Att berget visst går att överstiga. Att dimman kommer att lätta. Du säger att det kommer att bli svårt. Men du ber mig att lita på dig.
Och jag tar din hand. Skakandes. Och vi börjar att gå.