En saknad.
Simmar i värdelöshetens hav, kippar efter luft. Det stormar och vågorna går höga. Tårarna rinner som rännilar nerför kinderna och gör havet bara än djupare. Ser allt som borde varit. Ser allt som varit. Ser det lilla barnet. Det alldeles för lilla barnet. Som kväver skriken och sväljer gråten, som vägrar känna, som inte längre kan känna. Barnet som knyter nävarna och kurar ihop i fosterställning när det är som värst. Barnet som bara behöver få vara ett barn. Som för längesen glömt hur det är att vara just ett barn. Som alldeles för tidigt tvingades växa upp i en värld av ansvar. Ansvar över liv och död.
Och jag hatar det som är nu. Önskar att jag hade mina förmågor kvar. Men de är liksom bortbåsta, det måste ha varit den hårda nordanvinden som drog dem med sig.
Undrar vad du hade gjort, om du hade fått stå i mina kläder, där, mitt i allt. Hur du hade reagerat när allting inuti plötsligt bara stormar upp, bildar en tornado, som slår allt ur sin väg. Undrar om du hade förstått bättre då. Undrar om du hade stannat kvar vid min sida och hållt min hand. Vägrat släppa den. För jag är på väg in i tornadon. Och jag vet inte vad som kan tänkas stoppa den, den här gången.