Bland fågelkvitter, grönska och salta tårar.
En ljum temperatur. Fågelkvitter. Bländande solsken. Och grönt, så väldigt grönt, överallt. Det skulle bli sommar även i år, så småningom, lite tålamod till bara. Hästarna blir solvarma i pälsen och fåglarna skriker i högan sky. En promenad, en fin sådan, med en lika fin vän. Vi vandrar småleendes, beundrar allt det vackra naturen har skapat. Lördag. Barnen leker utomhus och det går inte att ta miste på deras lycka. Kropparna liksom sprudlar av liv och drömmar.
Men jag är jagad. Så väldigt jagad. Och det kommer snart att hinna ikapp, jag vet det. Gränsen är snart nådd. Är det här det tar slut? Nej, håll ihop, lite till. Pratar om annat istället, studier, sådant att lyckas med.
Minns känslan, den väldigt obehagliga känslan. Det stormar runt omkring mig, men det finns inte någon som känner stormen, ingen mer än jag. Kan liksom inte se klart längre. Bara kaos. Har fullständigt tappat greppet om livet. Det där som ska vara så fint, så förbannat fint, säger de, de som vet. Orkar inte mer, inte en minut till ensam. För det spelar ju ingen roll hur mycket jag än försöker, tampas med det, stormen friskar i och snart hålls inte ridån uppe. Det är dags att ge vika.
Sitter på en stol. Kroppen kokar, önskar mig ett Antarktis någonstans. Skakar, skälver, hulkar, gråter krokodiltårar. Möter världens varmaste blick, kära lilla vän, vi ska hjälpa dig, det ska inte vara så här. Alarmsystemet i kroppen som gått på högvarv sänker tempot något. Kippar efter luft, undrar över vad som håller på att hända, hur det här gick till. Hänger inte alls med längre. Det går för fort. Det har gått för fort för länge, utmattad. Får hämta andan en stund, ute på en hård plaststol. Vågar inte röra mig för mycket, inte lyfta blicken. Stirrar ner i golvet. Tänker för en sekund att jag borde bege mig därifrån, men inser att det för tillfället är omöjligt, jag kommer inte ut. Inte på egen hand. Och utsläppt kommer jag inte bli. Inte innan jag träffat hon som verkligen har makt. Makt att bestämma, över min framtid, för just nu är det så.
Tårarna kommer aldrig att sluta rinna. Är alldeles stram i ansiktet av intorkade tårar, men inte slutar de att rinna för det. Får höra att det inte är bra att vara för duktig. Att det håller på att ta kol på mig. Hon undrar hur det har gått till? Hur jag hållt ihop så här länge. Att det inte gick åt skogen tidigare. Jag har inget svar, man gör vad man måste. Hon är som en ängel från ovan. Ser mig, rakt in i mig och förstår. Behöver inte förklara särskilt mycket, hon vet.
Vågen. Den förbannade djävla vågen. Domen. Jag vet redan på ett ungefär, det var nog det sista jag gjorde innan jag lämnade hemmet. Lämnade det på obestämd tid, en timme eller så tänkte jag. Blottad. Ensam bland främlingar med hjärtan av guld. Blir bestulen på blod. Kopplas upp med sladdar på hela kropen, måste ta reda på hur hjärtat mår efter allt. Pressar fram ett litet skratt mitt i allt. Situationen är ju tämligen absurd tycker jag. Men livet finns snart inte kvar. Någon annan måste rädda mig nu.