Samlar mod.
Samlar mod. Samlar styrka. Samlar tankekraft. För en dag ska jag våga. Jag ska våga berätta allt, öppensinnigt och hjärtligt. Jag vet att dagen kommer, någon gång. Jag har ingen aning om när, men den kommer. Evinnerligt hoppandes om att den kommer i tid, och inte i otid. Mycket ska avklaras innan dess. Så mycket som ska hanteras. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, vägen är lång, oerhört lång. Precis som det där garnnystanet, behöver mer tid.
Önskar så att jag vågade ge mig hän, helt och fullt, men det är alltind någonting i vägen. Jag hatar någonting. Det förstör och vill förgöra, mig och mitt, alltid. Tampas och slåss, jämt och ständigt. Knogarna är blodiga av ständiga fajter. Men jag ger mig inte, inte än, helst aldrig.
Önskar att jag hade gjort annrolunda, tusen gånger om. Men inser snabbt att jag inte hade kunnat göra det. Jag gjorde vad jag förmådde, och lite till.
Önskar att ni förstod, alltihop. Men hur ska ni kunna göra det, när jag själv inte förstår. Ingenting. Livet är bra märkligt.
Förändring. Rädsla. En oumbärlig sådan. Men käpparna i hjulet är många. Snavar gör jag, jämt och ständigt. Slits mellan hopp och förtvivlan.