ettfyrkantigcirkel.blogg.se

Försöker förstå, ditt behov, ditt och ingen annans. Det är svårt, nästintill omöjligt om jag ska vara uppriktig. Och i det här rummet finns inget utrymme för lögner. Jag har funderat, fram och tillbaka, vridit och vänt på eländet, utan smärre framgång. Vad är det som ligger bakom det där behovet?

 

Du har ett sådant orimligt behov av självhävdelse att det är tämligen osmakligt. Lägg över skulden din på någon annan, det är ju inte du som har gjort fel. Omedvetet gör du det, och det är nästan det som är det svåraste för mig att förstå, din brist på självinsikt. 

 

Och även om jag vet, förstår, så har du gjort mig så illa. Kom inte hit och lägg dig i, lämna mig och mitt ifred, låt mig bli levande igen, det klarar jag nog allra bäst utan din inblandning. Jag måste lära mig att andas igen.

Vill så väldigt mycket. Vill massor. Men det går inte. Benen mina är som stora cementklumpar och vägrar förflytta resterande del av min kropp framåt. Står stilla gör de, men vill helst av allt ge vika, inte finnas just nu, bara sluta att existera för en stund. De har tydligen sprungit tillräckligt, sägs det. Jag vet inte, jag har ingen aning. Ingen aning om någonting. Försöker intensivt hitta vetskapen, bli säker på något igen. Det tar tid det här, alldeles för mycket tid. Trampar vatten, försöker hålla näsan ovan vattenytan, ibland måste benen pausa och det är svårt att andas under vatten.