ettfyrkantigcirkel.blogg.se

Så mycket att avhandla. Så mycket att klara av. Så mycket att vara. Alltid och hela tiden. Leva upp till förväntningarna, det ska man. Passa in i mallen, det är det viktiga. En statistik så viktig. Här bortser vi från din egentliga framgång, här mäter vi. Svart på vitt ska det vara, ingenting annat. Det är ändå aldrig bra nog. 

 

Tydligen är det så, att ord väger. Visste ni det? Vissa ord väger betydligt mer än andra. Ord av misstro väger absolut mest. Det finns helt enkelt ingenting att säga till om. Försök du bara, försök att övertyga. Jag lovar dig, du kommer att ge upp. Värdelös och eländig. Det hela handlar om att passa in. Här anpassas ingenting. Det finns rätt och fel, rätt är rätt och fel är fel, ingenting annat. Inga nyanser överhuvudtaget. Det är svårt att göra rätt, nästintill omöjligt skulle jag våga påstå. Följa ramen, modellen, inte avvika på något sätt. Precis som om det vore ett förprogrammerat spel av något slag. För ett spel är det, men det är banne mig inte enkelt. Att göra fel däremot, det är enklare. Och felen bekräftas, svart på vitt. 

 

Bara en massa fel. Ut i tomma intet nu. Vänta inte längre.

Nytt år. Nya möjligheter. Nya skyldigheter. Nya uppdrag. Allt är nytt. Fast ändå precis likadant som det var förut. Saker och ting ger inte med sig, inte i tid, åtminstone inte inom den tidsrymd jag anser vara lämplig. Saknar makten att påverka. Står förtvivlat och ser på hur makten styr. Jag har tidigare nämnt att jag inte gillar makt, det är ett överskattat fenomen, lev i symbios istället. Dela på ansvaret. 

 

Nu förstår ni ingenting, det är inte meningen heller, att ni ska förstå. Ni får gärna tro att det är så, 

 

Huvudet mitt består av tankar, ja lite andra bestånsdelar också hoppas jag, min förmåga att skriva skulle i annat fall vara drastiskt reducerad. Tankarna för ett evigt krig, nej, låt oss kalla det ett ständigt krig istället, för evigt är synonymt med konstant, och så får det bara inte lov att vara. För någon gång hoppas jag att tankarna kamouflerar sig, antar en annan skepnad, blir att bestå av något som inte är DET. Jag försöker skynda på processen, det går sådär i ärlighetens namn. Och ärlighet varar ju längst, så vi håller oss till det. 

 

Ibland. Ibland får jag vara fri en stund. Ögonblicken kan vara av varierande längd. Om nu ett ögonblick kan vara varierat. Nå väl, att analysera allt är sällan en särskilt strategisk metod, så vi låter ögonblicken kvarstå. Jag uppskattar dem, ögonblicken, men är samtidigt fullständigt skräckslagen inför dem. För jag vet ju, att de ändå inte innebär frihet. Jo, ibland visserligen, en ytterst liten stund av frihet, vad nu det än är. Här använder jag mina egna referensramar och gör definitionen av frihet till min egen. Men som sagt, den är flyktig, friheten, just bara för att vara övertydlig. Det är livsfarligt att ens tänka att den skulle vara konstant, då är besvikelsen ett faktum. Jag har väl bara svårt att acceptera att det är så. Tycker det hela tar alldeles för mycket tid. Har snart inte tålamod nog. När tar det slut egentligen, tålamodet? Jag borde ha varit färdig i förrgår, eller senast igår. Men än slingrar sig vägen lång framför mig, upp och ner över bergen och dalsänkorna. Och den passar liksom inte in här, tiden. Tiden och jag, vi har då aldrig varit några goda vänner.