ettfyrkantigcirkel.blogg.se

De har tagit det. Allt trassel har de tagit. Hela totala garnnystanet. Visst, de har vridit och vänt på det, försökt hitta ändarna. De har bedömt det och beslutat sig för att kasta det. Rätt ner i papperskorgen åker det, totalt hopplöst. Knuten är helt enkelt alldeles för stor, så säger de. Eller åtminstone den första knuten på trasslet, den kan de inte knyta upp och det enklaste är därför att kasta det. Och visst, deras problem försvinner ju. Far och flyg iväg bara. Det kommer fler garnnystan, sådana som helt enkelt inte är lika komplicerade. 

 

Nu ligger det bara där, ensamt i papperskorgen bland urtuggade tuggummin som förlorade sin smak för längesen och numer enbart innehåller intorkat saliv och kemikalier. För trodde ni tuggummin var naturliga så är det dags att tänka om och börja tugga koda istället. 

 

Problemet är väl bara att det där garnnystanet tillhör mig, det är mitt liksom. Och för mig är det omöjligt att kasta det. Det kommer lik förbannat hänga efter mig. Trasslet är mitt och det ska ni veta, även om ni kastar det och blir av med det, så blir inte jag det. Jag blir bara ensam med det och alla blottade knutar. 

 

 

 

Jag har tänkt på en sak, bland alla andra tusentals saker jag ständigt tänker på, så finns det en sak jag tänkt på mer. Vi kan använda olika sätt för att se nämre på saken. Vi kan å ena sidan se det som att jag funderar, mycket. Och det är väl okej, att fundera är ju bra, konstruktivt. I bästa fall kan det nog leda en framåt. Även om man kanske ibland skulle låta bli att fundera så mycket, och bara göra istället, så ses det sällan som något negativt, att fundera.

 

Problematiken uppstår när funderandet på något vis antar en konstant form, och övergår i grubbleri eller ännu värre ältande. Och var i hela fridens namn går gränsen? Semantiken gör oss inte klokare, inte mig i alla fall, det finns helt enkelt ingen knivskarp gräns. Så det hela kan gå från att ha varit ett konstruktivt funderande till att bli ett destruktivt ältande, och det hela på en väldigt kort tid. Det är knappt man hinner dricka upp kaffet.

 

Jag har letat med ljus och lykta över tangentbordet för att finna tecknet tilde som behövs för att skriva ett spanskt n. Givetvis har mitt sökande varit förgäves, så att byta strategi blev det enda alternativet. För fel, det kan det ju aldrig få lov att bli. Ni kan själva få fundera på vad jag behövde det där spanska n:et till.

 

För små korta stunder är upplevelsen inte alltför långt borta. Det är nästan så att jag skulle kunna ta på den. En vit strand, turkosblått vatten, ett par palmer, en hängmatta, klippor, en gammal och stor träbåt och givetvis en alldeles bländande strålande sol. Allt det där fina. Och så ett lugn, en förnöjsamhet stor som hela livet. Ibland är det nästan så att jag tror att det är möjligt. 

 

Sen slår den till. Paniken. Eländig och djävlig. Vrid ur din kropp innifrån och ut, töm den på innehåll. Friheten är långt borta, alltför långt borta. Och den enda du har här, är mig, och ingen annan. Följ mig i det dunkla, där törnrosorna dog för längesedan och solen aldrig lyst. Spring på krossat glas och akta dig för ovädrens makter. Det är ju här du är, och ingen annanstans.