I en evighetsdimma.
Det väcks någonting i mig. Någonting obehagligt, en frustration, en sorg och ett enormt vemod. Till livet, till allt men mest till mig själv. Bilderna är omöjliga att undgå, de florerar överallt, precis som syret, vilket även jag i och för sig också är tacksam över, men bilderna, nej just nu väcker de inga trevliga känslor.
Det handlar inte om att jag inte unnar er det, allt det roliga och fina, gemenskapen, värmen, ni är värda det, det är ni verkligen. Men det går ändå inte att brotse ifrån att det gör så evinnerligt ont. Medan ni finns i allt det där fina befinner jag mig i en ångestdimma och klättrar på ishala bergstoppar, vassa och elädiga. Önskar av hela mitt hjärta att jag fanns på andra sidan bergen, för att åter få känna smaken av livet, för det kan ju vara fint. Istället för gemenskapen befinner jag mig i ensamheten. Och det ska ni ha klart för er, att ensamhetens land är inget vackert.
Jag funderar mycket, hela tiden, hjärnan min går på högvarv. Jag ifrågasätter mig själv, saker jag gjort, saker jag gör, vem jag var, vem jag är och vem jag kanske kommer att bli. Jag undrar vad det är som gjort att allt detta har hänt. Vart började det och vart slutar det? Granskar mig inifrån och ut och hittar FEL, så många fel. Jag önskar så att jag någon gång kunde få vara nöjd, att jag kunde få känna mig värdefull för någon, för någon som inte automatiskt delgivits detta ansvar, att få en annan människa att känna sig värdefull, och att det i detta fallet råkat bli just jag. För trots allt är det inte genuint i alla fall.
Det är så mycket ni inte vet. Det är så mycket som gått er förbi, mina vänner. Och det är så oerhört många som lämnat. Jag förstår er, på sätt och vis, men aldrig någonsin att jag skulle kunna göra detsamma. För jag vet hur ont det gör. Efter att ständigt ha granskat mig själv med lupp, frenetiskt försökt att finna orsaker till detta, så är svaren lika många som träd på Antarktis.
Jag vill så gärna, av hela mitt hjärta, att saker och ting ska bli bättre. Jag räknar månader, veckor och dagar, försöker skynda på, men för varje försök att hoppa framåt i tiden dras jag allt djupare ner återigen. Det går inte att stressa nu, inte längre. Men det skär i mig av förtvivlan, att vägen tillbaka tycks så oerhört lång. Och till vad är det jag vill komma tillbaka?
Återigen förstör jag illusionen av den vackra verkligheten som existerar runt om. Men det där är just bara en illusion för mig. För min verklighet består av en ständig kamp, för att orka överleva, för att klara av detta. Och det är banne mig ingen enkel kamp. Inget jag ens önskar min värsta fiende. För på botten trodde jag inte att det kunde bli värre, men det kunde det.
Jag har ingen aning om vem jag är. Jag trodde att jag visste. Men sen slog sanningen mig i bakhuvudet med ett basebollträ och jag låg platt inför allmän beskådning.
Och det är ju så, att för det mesta upplever jag mig själv som tämligen värdelös. Och jag söker ingen bekräftelse, det gör jag inte. Det jag hade önskat att få veta, är vad det är som gör mig så fel, så utanför allting. Och hur jag någonsin ska kunna hitta tillbaka till livet igen. För jag tror mig veta, att det är omöjligt att förstå, om man inte stått på klippkanten själv.
För vad är livet?