ettfyrkantigcirkel.blogg.se

På språng. Jämt och ständigt. Upp och iväg. Far långt bort. Får aldrig någonsin vila. 

 

Jag befinner mig ständigt på flykt. Är alltid på väg bort, härifrån eller därifrån, välj själv. Jag tror att jag befinner mig någonstans mittemellan. Eller kanske ingenstans överhuvudtaget. Vad jag flyr ifrån är oklart, men jagad är jag. Målet är okänt, än så länge, och på något vis tror jag inte att jag vill veta vilket målet är. Förresten är det kanske inte något mål då, utan snarare en destination. En destination av okänt slag.

 

Det är lustigt det där. Vid vissa tillfällen tycks det tämligen omöjligt att bara vara stilla. Vid en viss eftertanke är det nog alltid svårt att vara stilla, inte bara vid vissa tillfällen. Men jag vågar påstå att det finns dagar då det är omöjligare än omöjligast. Dagar då kroppen också är på flykt, inte bara huvudet. 

 

Jag kämpar febrilt. Det snurrar runt och runt och runt. Det går otäckt snabbt runt omkring. Ett djupt andetag, räknar, ett till, räknar igen och försöker inbilla mig att det hjälper. Under tiden jag känner efter tar någon ett stadigt grepp om min hals, och det blir allt svårare att dra ner luften i lungorna. Väggarna kommer närmre och alla ljud runt omkring blir till ett enda sorl. Cement på väggarna, grått är allting, och ett par hårda trästolar. Det far runt. Ett nytt andetag, djupt, sliter som ett djur för att pressa ner luften i lungorna. Greppet om min hals är hårt. Jag ber för att det ska försvinna. Det är det enda jag önskar just nu. Jag låter min blick falla ner på benen, inser att de darrar som asplöv. Det är vädligt nära nu. Det där som jagar. Önskar för allt i världen att jag befinner mig någon annanstans. Ett nytt andetag. Jag märker att jag sitter så långt ut på stolen som man bara kan komma. Stolen har dessutom bara två av fyra ben i marken. Mina ben har pressat stolen framåt, benen vill inte vara här, kroppen vill inte vara här, och inte jag heller, om någon nu skulle fråga vad jag vill. Fast allt det där frågar aldrig. Det har det aldrig gjort. Det bara är. Jag tar ett nytt andetag och världen runtom snurrar ännu fortare. Det svartnar nog nu. Åtminstone för en stund.