Vandrar på stigar av minnen
Hela tiden arbetar det, mitt huvud. Ett febrilt sökande efter svar på saker och ting. Ett försök i att få klarhet. Det mesta blir trots allt trassel. Successivt inser jag att sökandet sällan leder till någonting precist och ger mig än mindre klarhet. Det får helt enkelt vara så. Det är vad jag försöker intala mig, att det ändå inte leder någonstans. Lik förbannat kan jag inte lägga av. Tankarna existerar precis lika mycket ändå. Jag vrider och vänder på dem, ut och in, fram och tillbaka. Ibland klarnar det, åtminstone för en liten stund, innan jag återigen inser att nya kryphål har hittats. Hela tiden dessa kryphål, som att smita ifrån sig själv.
Tänker på mina tankar. Tänker om mina tankar. Tänker med mina tankar. Och någonstans mitt i allt finns jag.