ettfyrkantigcirkel.blogg.se

Krav. Krav. Krav. Bara en massa ouppnåeliga krav. På mig. Och ett kaos, ett stort kaos. Dimma.

Molnen tornar upp sig långt därborta i horisonten, mörka och oroväckande. Någon har sagt att det kommer att bli storm. En riktigt kraftig storm. Det är fara å färde. Men det bekommer mig inte något nämnvärt nu. Jag funderar helt enkelt inte över det. Jag lämnar diskussionerna åt dem andra, låter dem vara oroliga. Mig veterligen har ingenting hänt ännu. Har svårt att förstå all uppståndelse och all oro, bryr mig inte. 

 

Jag befinner mig på en stor båt, en färja, den har stora glaspartier framtill, tusentals fönster. Det är fullt av folk överallt. Många är okända, en del har jag diffusa minnen av sedan tidigare, men jag har svårt att placera dem. Det känns irrelevant ändå, liksom inget att ödsla energi på, de finns här nu. Och de börjar röra sig allt mer intensivt, prata högre, söka skydd. Stormen är nära nu säger de. 

 

Det dånar. Hela fartyget gungar från sida till sida. Nu är det på riktigt. Skräcken har hittat mig också. Den håller mig stenhårt nu. Det smäller högt när vågorna slår mot fönstren. Jag rusar runt, letar febrilt efter ett bra gömställe. Hjärtat mitt har aldrig slagit såhär fort. Först nu förstår jag vad ordet livrädd innebär. Jag skymtar en gigantisk våg som slår emot fören och ger ifrån sig ett gastkramande dån. Med sig tillbaka i djupet tar vågen hälften av alla fönster framtill och därtill ett antal människor som inte hann fly.

 

Planet med alla bilar är livsfarligt att vara på. Bilarna åker runt samtidigt som färjan håller på att kantra från sida till sida. De som gömt sig bakom bilarna har slungits omkring och många av dem har gott en ödersdiger död til mötes. Jag finner ett stort metallrör, eller, snarare en tunnel. Funderar ett slag över huruvida det är ett bra ställe att gömma sig på. Allting runt omkring mig består nu av ett kaos. Gråt, skrik och panik. Jag kravlar ner i röret, ber för att det ska hålla, och hoppas att det finns en väg ut. 

 

Färjan har slitits i tusen bitar och det svarta havet har slukat liv.

 

Och så vaknar jag. Mitt i allt. Kallsvettig. Livrädd. Inser att jag ännu en gång tappat bort mig själv någonstans på vägen. Hur gick det till? Varningstecknen har funnits länge. Ändå vägrade jag inse. Det var först när stormen kom jag insåg.