Att sätta krokben
Jag sätter krokben för mig själv. Ständigt och jämt. Dessa krokben som beter sig som klängväxter. De dyker upp från ingenstans, när jag som minst anar det. Ur marken gror de, slingrar sig så sakteliga upp kring mina ben och klamrar sig fast runt dem för att med att krafttag dra mig ner till marken. Platt landar jag. Ibland till och med hårt. Det finns en del blåmärken på min kropp. Men det kanske ska ses som livstecken, vad vet jag? Jag odlar ju klängväxterna själv. De finns under mitt allt och verkar aldrig vilja ge sig av. De finns oavsett om jag vill det eller ej. För vem tycker egentligen om att sätta krokben för sig själv? Om än det gäller klängväxter eller annat.