ettfyrkantigcirkel.blogg.se

Och där låg jag. Ensam. Eller nej, förresten, ensam var jag inte. Folk gick in och ut hela tiden, alla med olika uppgifter. Jag försökte febrilt hitta en position i sängen där det inte gjorde alltför ont att ligga. Högerarmen gick inte att böja utan smärta, den långa kanylen var inskjuten under huden, precis i armvecket...fasttejpad. Jag vände på mig och lät högerarmen ligga rakt ut från kroppen men insåg snabbt att jag hade trasslat in mig i alla sladdar. Sladdar i alla möjliga kulörer, en grön, en gul, en svart, en röd och några till, alla påkopplade på magneter fasttejpade på min kropp. Hjärtat rusade iväg och jag lät blicken falla på apparaten ovanför min säng, den som ibland gav ifrån sig ett märkligt ljud, jag såg hur siffrorna ökade, hastigt. Insåg att det bästa var att försöka ligga helt stilla. Kroppen ville inte det här.

 

En blick på klockan, den segade sig framåt, snart hade jag varit vaken ett helt dygn. Världen utanför hade på något vis upphört att existera. Jag befann mig i en skyddad verkstad. Jag grubblade över hur det här hade gått till, hur jag hade hamnat här, bland en massa sjuka människor. Jag var inte trött, inte heller pigg, bara bortkopplad på något vis. Bortkopplad från allt som hände. Det var nog tur ändå, jag hade ikväl kunnat vara livrädd. Men jag orkade faktiskt inte bry mig nämnvärt, jag kunde släppa kontrollen, ge den åt någon annan för en stund. Jag kände mig nog ganska lättad faktiskt, när allt kommer omkring. En liten bit bort satt någon som hade samma information på skärmen som jag, skillnaden var väl bara att denne förstod lite mer än mig. 

 

Vaknade. Frös. Skakade. Drog lakanet och den fula gula filten om mig, kröp in i en kokong, insåg att fönstret var lite öppet, typiskt. Grubblade en stund över hur jag skulle gå vidare med det uppkomna problemet. Larmknappen, njae, knappast. Resa mig upp och själv stänga fönstret, nej, det hade varit projekt nog att gå på toaletten. Fönstret fick helt enkelt vara öppet. Kände hjärtslagen innan jag somnade om igen.

 

Ögonen var öppna. En man stegade in i rummet. Jag var tydligen redan vaken igen, vet inte riktigt hur det hela hade gått till. Hade han kanske varit där redan innan? Nå väl, det är märkligt att bli väckt av en främling. En tidning på sängen, som att jag skulle orka hålla i den ens. En frukostorder. Ingen hunger, alls. Hann inte ens fundera på nästa steg innan en ny okänd människa kom in och stal ännu mer blod. Fick youghurten, geggade runt de torra havregrynen och sega cornflakesen och förundrades över vilken märklig blandning det var. Fruktyoughurt. Sött. Funderade på om man ville sockerförgifta patienterna. 

 

Ännu en ny okänd människa, med en karta medicin i handen. Därefter ännu en. Hon kom med en stor apparat som väsnades. Ännu flera sladdar. Blottad bakom ett nu fördraget skynke. Jag var nu ett magnetfält. Tydligen räckte det inte med alla sladdar jag redan var intrasslad i. Fick paus i några minuter, sen hördes samma ljud igen och maskinen rullade in i rummet, igen. Resultatet var tydligen inte bra nog, en gång till. Ligg stilla, slappna av. 

 

I nästa skede var det dags för den där viktigaste av dem alla att komma in. Med sig hade hon en undersåte, som log snett mot mig där jag låg tämligen sliten. Hon lyssnade på den viktiges förmaningar. Om att livet är viktigt, kroppen likaså. Sedan stal hon något från mig, något som räddat mig den senaste tiden, det som givit mig luft. 

 

Beundrar människors styrka. Beundrar människors vänlighet. Beundrar människor som bryr sig. 

 

Att kriga med livet, med kroppen och tankarna som evig motståndare.

 

 

Jag hinner inte fly längre, jag är inte tillräckligt snabb. Min kropp motarbetar mig, tuggummi under skorna, cementklumpar till ben och det där bakom mig verkar ha fått någon sorts superkraft, precis som Sonic får i det där tv-spelet. Det spelar ingen roll hur mycket jag tar i, hur mycket jag sliter...jag hinner inte. Det där hinner alltid ikapp. 

 

Jag tvingar mig själv, lite mer, bara lite till. Måste. Det gör ont. 

 

Förundras över mänskligheten. Förundras över människor. Funderar på vad som hände, om något gick fel? Hur blev världen sådan? Jag försöker förstå. Mitt i allting, så vill jag bara förstå. 

 

Saknar det som var. Saknar känslan av lycka som sprider sig i kroppen och gör att jag omöjligt kan vara stilla. Känslan av stolthet. Känslan av att vara hel. Jag saknar det verkligen. Och nej, ni kommer aldrig att förstå. Ni säger att jag är stark, men jag ska berätta en sak för er, det är inte sant...inte alls faktiskt. Ni ser bara det ni vill se, kära ni. Inte allt det där andra, det som ingen ser. När mörkret tränger sig närmre och ensamheten tar över. Då är jag inte längre stark. Men om det ger er förtröstan, så fortsätt tro det. 

 

Jag lever som en maskin, går på autopilot. Gör allting, fascineras i vissa stunder över hur mycket jag faktiskt klarar av, allting genom att koppla bort verkligheten. Men jag ska berätta en sak för er, verkligheten hinner alltid ikapp. Och jag vet inte vilket som är bäst, för just nu tycker jag inte om verkligheten. 

 

Ni säger att det blir bättre, jag tror inte på er, för ni vet ju faktiskt inte. 

 

Jag saknar dig.