ettfyrkantigcirkel.blogg.se

Jag har tänkt på en sak, eller, jag har tänkt på många saker den senaste tiden. Mina tankar är aldrig riktigt klara och jag har svårt att greppa om dem. Jag försöker dela upp dem, enligt något sorts schema, det fungerar sådär om jag ska vara ärlig. Jag placerar liksom in dem i olika fack, som någon sorts sopsortering, de flesta tankarna hade jag faktiskt kunnat vara utan tror jag. Fast ändå vet jag inte, om det vore det bästa...eller enklaste. Jag tycker om att det är lite tilltrasslat, att ha lite att grubbla över och sådär. Det gör livet mer intressant, åtminstone ibland, ofta är de faktiskt till besvär också. Det här var en stor parentes, det var inte det här jag tänkte berätta för er så snälla, glöm det.

 

Föreställ dig en korridor, en ganska lång korridor. Golvet är klätt i en ful beigedaskig linoleummatta med många skavanker. Det är inte bara mattans färg som är ful, det är alla avtryck på den som gör den ännu fulare. Det fastnar smuts i alla hål och man skulle kunna tro att någon som gått på den haft taggtråd under skorna. I slutet av korridoren finns ett fönster, kan du se det? Det är ingen vidare utsikt, en grå parkering med ännu fulare hål än vad linoleummattan har, jag tycker att vi struntar i parkeringen vid närmare eftertanke.

 

Titta nu på korridorens båda sidor, hur många dörrar kan du räkna till? Det finns många dörrar, på båda sidorna. Vita dörrar, med lås på. Den sista dörren längst ner i korridoren på vänster sida har en mer sargad historia än de andra dörrarna. Den har ett hål i sig, snett nedanför handtaget, den är ärrad för livet. 

 

Backa nu tillbaka i korridoren, du passerar en dörr i frostat glas, mitt i korridoren. Den skapar hemligheter, den frostade dörren, åtminstone så fort den är stängd. Bakom den vet ingen vad som händer. Bara de som befinner sig på andra sidan. 

 

Det hänger tavlor på väggarna, som i ett halvhjärtat försök att dämpa det skumma ljuset från lysrören. Tavlorna bara hänger där, gör ingenting och saknar nog uppgift helt och hållet. Det är ingen som tittar på dem vad jag vet. Ensamma. Fortsätt nu att backa.

 

En dörr till höger, vi lämnar den nu, men jag återkommer till den. Fortsätt att backa. Ett litet bord och så två stolar, en på varje sida om bordet. En ful liten duk med intorkade matrester. Några sönderbläddrade tidningar från 1998 och en gammal näsduk. 

 

Förresten, det sitter två flickor där, kan du se dem? Den ena av dem sitter så långt ut på stolen man bara kan, benen skakar på henne, hon verkar nervös. Den andra försöker lugna henne, tyst, vi kan inte höra vad de säger. Fyra flickor till står lutade mot väggen. En annan vandrar fram och tillbaka i korridoren. Det är något tomt i deras ögon, de saknar det där som kallas livsgnista, så tror jag att det heter? Det verkar som om de väntar på något. Tysta röster hörs, viskningar, ett nervöst litet skratt. Allting för att göra det hela lite lättare.

 

En dörr öppnas, någon säger något och en flicka kommer ut ur det där rummet jag nämnde tidigare. Hon är sammanbiten, en tår rullar nerför hennes kind, annars ingenting. Det händer något med flickorna i korridoren, de tittar på henne som precis kommit ut från rummet, nickar kort till henne varpå hon genast försvinner utom synhåll in i ett annat rum. Det är som om de har någon sorts kommunikation utan ord, de vet precis vad den andra känner, de vet exakt vad som har hänt i det där rummet.

 

Flickan som satt och skakade på stolen, det är hennes tur nu.

Ja, det är det. Det är konstigt alltihopa. Att jag försker skriva något här för att göra er nöjda, precis som i alla andra sammanhang. Konsten att göra någon annan nöjd. Frågan är bara vem någon annan är? Jag vet inte. Därför skriver jag inget mer, jag behöver tid att fundera, tid utan krav.

Jag ska berätta en sak för er, en ganska stor sak, eller likväl liten, ni får själva bestämma hur ni tolkar det hela. Det handlar om ord, nej inte bara om ord, utan om bokstäver som bildar ord som i sin tur sätts i någon form av "given ordning" för att därefter bilda något vi dödliga människor kallar för meningar. En mening kan stå ensam, en mening kan vara omgiven av flera meningar...den klarar sig liksom alltid själv, meningen.

Jag ska komplicera det hela. Jag inleder med att göra ett hybridstycke, bara för att bevisa att det visst går, även om det anses vara fel. För det är något som finns i vår värld, rätt och fel, fel och rätt. Det är någon som bestämt vad som är vad och vi får snällt ställa oss i ledet och följa givna bestämmelser. Det här var en avstickare, det rör inte poängen i detta inlägg, jag ber om ursäkt för detta.

 

En mening är inte bara en språklig företeelse. En mening kan också vara en synonym till ordet betydelse. Vad innebär då betydelse, eller, mening i detta fallet? För mig är det något som är viktigt. De bokstäver som blir till ord i givna kombinationer som därefter blir ord som binds samman i meningar får en betydelse, en mening. Rörigt, eller hur? Det är den här meningen eller betydelsen jag anser är viktig, innebörden av det hela, innebörden av den språkliga meningen. Ord är viktigt, just för att de betyder något, genom ord kan vi uttrycka oss och förmdela något till någon annan (givetvis kan vi använda oss av andra uttrycksformer, men det tar vi en annan gång). 

 

Jag är trött på tomma ord. Sådana ord folk säger som får en betydelse i ögonblicket de sägs, men som sedan bara försvinner ut i luften. "Jag bryr mig om dig", "Jag finns här", "Du kan alltid prata med mig", "Du betyder mycket för mig", "Allt kommer att bli bra".

Kära du, vad du ljuger. 

 

En sak är sann, jag menar allt jag säger, åtminstone när det gäller sådana här saker. Därför är jag varsam med att säga sådant, eftersom jag vet hur ont det kan göra att uppleva sådana påståenden som just tomma ord. Jag har grubblat över detta länge, inte dagar, inte veckor eller månader, utan år. Även om det många gånger har gjort mig ledsen och besviken, så har jag faktiskt lärt mig något, vad ord och meningar faktiskt kan betyda. Allt.