ettfyrkantigcirkel.blogg.se

Morgon. Tidigt, för tidigt. Ingen klocka har ännu ringt. Jag tänker på henne, direkt, men inser snabbt att det måste varit en dröm. Trots att det känns så väldigt verkligt.

 

Hon dyker upp med jämna mellanrum i mina drömmar och hon är precis som i verkliga livet. Det gör mig rädd att jag drömmer om henne men jag förstår att det måste bero på saknaden av den trygghet och tröst hon gav mig. Hon är ju trots allt den som vet allra mest om mig, egentligen. Hon fanns under en tid där allting förändrades, eller, det var åtminstone vad jag trodde, då. Det var nog så också, att en del faktiskt förändrades, även om det idag kan te sig annorlunda. 

 

I det förflutna fanns alltid en hand att fatta när det var svårt. Det fanns alltid någon där. Jag behövde aldrig vara ensam. Det är annorlunda nu. Jag är ensam och den enda jag har är mig själv, det är jag och jag. Vi klarar det ganska bra trots allt. Försöker rida ut stormen. Dock måste vi alltid vara på vakt, jag och jag. Det går snabbt när det blåser upp och stormbyarna kommer med allt kortare intervaller. Klamrar efter något att hålla fast i men finner bara mig själv, mitt i allt. 

 

När man är ensam ute på ett öppet hav måste man tänka strategiskt, det är åtminstone så jag tänker det. Man kan omöjligt låta rädslan, ångesten och paniken ta över. Skulle man göra det kan man lika gärna kasta sig ner i vattnets mörka djup på en gång och låta sig slukas av det oändliga och det är väl just det man fruktar. Så istället gäller det att fokusera på andra saker, att helt enkelt inte ägna sådana tankar och känslor någon energi överhuvudtaget.

 

Men jag saknar henne, så väldigt mycket. Eller, det är nog snarare så, att jag saknar det hon gav mig. Tillit. Tro. Hopp. Styrka. 

 

Precis som ett kantstött pussel. Precis som jag. Precis som det som inte passar ihop. Ni förstår ingenting, men det gör jag, och det räcker. 

 

 

 

Det flyter ihop, allting i en enda sörja. Osäkerheten om vad som är vad. Befinner mig på en ständig flykt, bort från allt det onda. Målet är oklart, diffust, och antagligen finns det inget egentligen. Men det spelar ändå ingen roll. Ibland stannar jag upp, låter allt det där onda komma ikapp lite grann för att därefter bli totalt lamslagen av rädsla. Jag kan inte sluta fly, inte än, jag är inte redo. Jag blir kanske aldrig det.

 

Ansiktet är stelt och det stramar så fort jag rör minsta lilla muskel. Det är tårarna som torkar på kinderna. Tårar som rinner i hemlighet. Det är det där jag inte vill möta, det som kommer efter. Det är dags att fly mörkret nu. Jag måste bort igen. Skynda.

 

Jag är livrädd för att glömma. Allt det där som vi hade. Du och jag. Det som ingen annan någonsin kommer att förstå. Jag saknar dig, så mycket. Det känns orealistiskt att jag skulle glömma, ändå är det det som skrämmer mig varje dag. Rädslan av att jag allt oftare talar mekaniskt om det, om vad som hände, får mig att tro att jag kanske glömmer dig. Det är inte så. Jag beter mig respektlöst och finner ingen orsak till det. 

 

Försöker att komma ihåg hur det kändes när jag strök handen över din panna och snurrade din lugg runt pekfingret. Försöker hitta känslan, letar frenetiskt och blir alltmer övertygad om att allt är borta. Kommer jag ihåg exakt hur du såg ut? Hur skulle det kunna vara möjligt att glömma? Rädslan griper tag i mig. Skakar om mig. Lämnar mig inte ifred. 

 

Skakar. Skälver. Gråter.

 

Jag älskar dig, kom tillbaka, det gör alldeles för ont utan dig här.