I en sluten verkstad
Strålande sol. Blommande träd. Humlor som surrar. Sommar, smaka på ordet. Folk cyklar runt, andra går, en del står och småpratar med varandra. Några är på väg till stranden, andra för att genomföra sin kanske sista arbetsdag inför semestern och en annan är på väg till ett annat land. Jag har sandaler på fötterna och kan vicka på tårna hur mycket jag vill, oerhört skönt. Skratt och ljuva tillrop, barn som leker, vackert. Här finns ingenting att vara rädd för, allting spirar och det spritter i kroppen. Det är som att alla runtom har förvandlats, som någon som äntligen insett att blomman behöver vatten eller att träden behöver ljus, allting lever. Livet lever och människorna därtill.
Sex trappor upp. Eller en hiss, välj du själv. Jag håller mig till trapporna, av flera anledningar. I detta fallet är inte anledningarna väsentliga. Två dörrar att öppna. Just den här biten brukar gå rätt snabbt, från den sista trappans slut och genom dörrarna. Stötta dörrar, antagligen med mer skador än de som är synliga för blotta ögat, de har en historia de också. Funderar en stund över varför glaset är rutat, massa små fyrkantiga rutor med svarta konturer, som ett rutnät förberett för matematiska beräkningar. Här finns mycket siffror, här räknas det mycket men det mesta känns ganska provocerande, faktiskt.
Prat i ett rum intill, rösterna kan jag identifiera snabbt, de är bekanta. Inga fåglar hörs här, ingen skönsång av lärkorna. Sandalerna har jag fortfarande på fötterna, men upplevelsen av att mina tår är instängda blir allt mer märkbar. Här inne är växterna halvdöda, precis som livet, det känns ganska ofta som allt det där ljuva upphör med sin existens. Här skrattar inga barn, det är åtminstone sällsynt. Finner en fåtölj att slå mig ner i, en röd, väl insutten. Jag sitter inte ensam särskilt länge, snart kommer en man in, han sneglar på mig och jag på honom. En vänlig nick och han slår sig ned i en likadan röd fåtölj snett framför mig. Här vet man mycket om varandra, fast ändå väldigt lite, det finns ändå en gemenskap som inte går att ta på.
Jag funderar en stund på livet där utanför. Det är en fin dag och det spritter faktiskt lite i min kropp också, om jag känner efter, trots känslan av instängdhet. Funderar på dagen och hur den ska bli, klockan är lagom mycket för det här. Ja, det är så, det finns verkligen en lagom tid för detta.
Det griper tag i mig, överfaller mig. Jag kastas tillbaka, till en annan värld. Skrik. Gråt. Förtvivlan. Hör en röst mycket högre än de andra, de går knappt att märka av. Men det gälla tjutet, paniken, den hörs, högt och tydligt. Det är inte bara ljudet, det är allting som det där ljudet innehåller, det är det som känns. Vet att mannen mittemot mig har lyft sin blick från telefonen och han sneglar nu på mig, precis samtidigt som jag möter hans blick eskalerar skriken och gråten. Vi vet precis. fastän vi aldrig setts. Fastän vi aldrig talats vid, eller ens sagt hej, så vet vi. Klockan går långsamt nu, ber för att den skulle kunna gå lite snabbare, bara en liten aning. Vill inte höra mer, det är inte bara ljud för oss. Vet att det snart kommer att bli ännu värre. Utanför fönstret fortsätter solen stråla. Det är verkligen en vacker dag. Man borde vara på stranden, inte här, inte hon heller...verkligen inte hon, ingen annan heller, men ett armt litet barn.
En dörr öppnas, jag vet vilken, även om jag inte kan se den. En man. En dam. Och ett barn, en flicka, kommer ut. Det går att höra på håll. Flickan gråter, hulkar och försöker med allt för att slippa. Hon hatar alla just nu. Precis alla som försöker att förstöra allt, döda henne, det är så hon känner det. De går på led. Han har täten, med viktiga papper under ena armen. Flickan skriker genom den hysteriska gråten, hon vill inte det här, inte alls. Hon lovar det ena och det andra, något som de två framför i ledet vet inte är riktiga löften. För här är inte många löften äkta, här används ljugekors och annat febrilt. De ska ses där nere. Stackars lilla barn. Livet finns utanför, inte här. Ingen kommer någonsin att vilja göra dig illa. Det är bara allt det där andra, allt som de försöker rädda dig ifrån. Det är bara det och ingenting annat som kan göra dig illa. Men jag vet, jag vet så väl, att det där är omöjligt att tro på. För allt der andra, det kommer aldrig någonsin gå att förklara.