ettfyrkantigcirkel.blogg.se

Kom kära du, kom med mig på en resa, långt bort. Vi ska flyga upp över molnen och sväva till ett annat land, följ med mig nu. Det kommer bli bra, håll min hand, håll den hårt och släpp den inte. Vi ska till landet i fjärran, till ett land där det inte finns regler och lagar, det råder till och med en avsaknad av normer där. Ingenting som säger hur du borde vara, du kan bara vara. Följer du med mig nu? Visst låter det underbart. Rosa moln som går att hoppa på och inga krusiduller. Du får allt vad du vill ha, jag lovar dig det, bara du följer med mig.

 

Vi är på väg nu, till landet i fjärran, där tiden inte existerar och klockor aldrig blivit till. Det finns ingen stress utan klockor, visst är det underbart kära du? Vi kan göra vad vi vill nu, utan att ta hänsyn till tiden. Tiden är ändå inte vacker, vi kommer inte att sakna den, kära du. 

 

Det finns inga andra i landet i fjärran, bara du och jag, bara vi...jag och du, ingen annan. Vi är här nu, ett tag till åtminstone. Jag vet ungefär hur länge vi får lov att stanna, trots att tiden inte existerar så är vistelsen begränsad. Kära du, har jag sagt att det inte finns annat än fina fluffiga känslor här? Du behöver inte vara rädd längre, ingen kan komma åt dig här, jag lovar dig.

 

Luften är fri här, den är ren och lätt att andas, visst är det behagligt? Känner du hur lätt din ryggsäck har blivit? Alla stenar har försvunnit, kära du, visst är det befriande? 

 

Jag har glömt att berätta en sak för dig, jag är ganska glömsk ibland, förlåt mig. Landet i fjärran är en illusion av verkligheten, verkligheten är inte alls lika vacker. Välkommen tillbaka, förbannade du.

Det är ett särskilt ljud, det där ljudet när jag låter min fot nudda den lövbeklädda marken. Först går hälen i och jag känner hur tyngdpunkten förflyttas framåt, det går snabbt och med ens har min fot hunnit rulla fram från häl till tå och är uppe i luften igen. Svaga avtryck i de förmultnade löven på marken som blivit kvarglömda där, som att de inte duger längre när de inte är gröna och sprudlande av liv. 

Det går av sig själv, fötterna vet vad de ska göra och jag behöver inte tänka på det. Jag känner marken i varje steg jag tar, önskar bara att stegen vore lättare, så att löven hade fått vara orörda. Men jag fortsätter, jag är ju på väg.

Jag tar ett djupt andetag och känner hur mina lungor fylls av den iskalla luften, det är sådär härligt obehagligt att andas in den, det liksom skär samtidigt som den fyller mig med energi. Framåt. 

Det skymmer. Bara gatlyktorna lyser starkt men jag flyr ljuset, jag springer hellre i det dunkla. Det är fint på något sätt, bara jag och det. Bara det och jag. Det är bara vi.