ettfyrkantigcirkel.blogg.se

Jag står här...ensam, fast ändå inte. Jag ser bilarna fara förbi till höger och vänster om mig, fast beslutna om deras färdriktning...swisch, jag liksom känner beslutsamheten i fartvindarna. Ovanför mig svävar molnen, tyngdlösa och fluffiga...oregelbundenheten i deras formation väcker någonting i mig, de är vackra, trots att de inte har några exakts former som går att hänvisa till något konkret. Molnen rör sig åt samma håll, allihopa, målmedvetna på något vis. Förstår du vad jag menar? En kall vind, den sveper in mig och det isar i min kropp...genast tillbaka. Förundras över hur säkra alla verkar vara på vilken väg de ska gå, de verkar ju inte ens reflektera över det? Inget grubbel, inte ens en tanke, de bara vet. Det är bara jag här, i kluvenheten, ensam. Vilken väg bör jag välja? Alla bilar försvinner, molnen också...ja, allting försvinner. Nu är det bara jag kvar, jag och ett vägskäl.

Smatter, smatter, smatter...och lite porlande där emellan...det kan inte bestämma sig för om det ska vara regn eller snö som landar på vår del av planeten, den där pyttelilla delen i universum där mitt hus står... Men vet ni, det gör ingenting. Det kan få regna, snöa eller hagla...jag låter naturen bestämma, det är nog bäst så. Det är ju inte alltid det blir en funktionell lösning när jag lägger mig i det där. Det är visserligen sällan jag skapar funktionella lösningar i andra sammanhang heller. Jag har en förmåga att komplicera det mesta, att göra det så svårt som det går, för att sedan inse att jag kanske faktiskt inte klarar av det... Det splittrar mig, som alla atomers beståndsdelar...utspridda i någon formation och skapade av någonting som ingen vet vad det är och ingen heller kan förklara, ungefär precis så. Det vore kanske enklare om allting var en enhet...en helhet, jag vet inte. Jag vet inte mycket, det ber jag om ursäkt för, men jag funderar...det gör jag och det ber jag inte om ursäkt för. Porlande ljud, ilande vindar där utanför mitt hus någonstans i universum... På jorden tror jag, Tellus. Men jag är fortfarande splittrad. Jag är ingen enhet och verkligen ingen helhet.