När jag skulle dö.
Fredag 9/10-22
Jag hade funderat några dagar. Eller dagar..., egentligen, månader, år men aldrig riktigt "vågat". Jag har tidigare gjort många grejer med livet som insats, men egentligen aldrig riktigt bestämt mig om jag velat dö eller inte. Jag tänker och har alltid tänkt att man har ett val; dö eller leva. Ingen annan än du kan egentligen bestämma över det. Det kan te sig läskigt, obehagligt och så vidare, men valet är DITT, ingen annans. Jag tror att vill man dö, då dör man. Rent krasst. Men det är en svår och komplex fråga. Men den här dagen, fredagen den 9/10-22 skulle bli min sista dag i livet.
Jag sms:ade lite med personalen som visste att jag inte mådde bra, men skrev att "jag löser det själv". Och det var precis vad jag hade tänkt att göra; lösa det själv. På egen hand. Ifred.
Jag tog bilen. Tänkte rent taktiskt att Berga var ett bra ställe att gå in på apoteket på så jag styrde bilden ditåt, målmedvetet. "Hej, behöver du hjälp?", en snäll farmaceut såg på mig med vänlig blick. Jag vet inte om hon kände igen mig. "Eh, nej tack, jag vet vad jag ska ha." Och det visste jag, precis, vad och hur mycket. Det var uträknat sedan länge. Jag plockade på mig det jag behövde och tog lite annat med för att det "inte skulle verka misstänkt". Det är lustigt det där, när man ska göra något man vet "är dumt" så förtäcker man det för andra, för att det av någon anledning känns bättre så.
Så, nu hade jag det jag behövde. Nu behöver jag bara snabbt gå in på ICA för att köpa något att dricka. Jag måste ju ha något att svälja allting med. Jag köper min dricka och tar mig därefter ut till bilen igen. Jag vet vart jag ska. Jag ska köra hem bilen, precis som vanligt, sen går jag dit jag ska. Jag har min plan färdig. Jag har testamenterat mina tillgångar, skickat avskedsbrev, allt är färdigt. Det regnar nu. Jag ser över parkeringen och att en i personalen lutar sig över min bil som jag nyss lämnat. Jag duckar bakom en annan och ser till att inte bli sedd "fan, de får inte hitta mig nu", tänker jag. Jag börjar gå i regnet. Med bestämda steg promenerar jag raskt. Tänder en cigarett och låter gifterna riktigt tränga sig in i kroppen ner i lungorna. En bit framför mig ser jag ytterligare en i personalen som går med raska steg bortåt. "De letar verkligen efter mig."Jag stannar till en stund, ser personalen försvinna runt hörnet. Jag kan andas ut igen. Sannolikheten att denne skulle vända tillbaka och gå samma väg ser jag som tämligen liten. Så jag fortsätter.
Jag hade varit där dagen innan. Bestämt plats. Men då var det mörkt, nu är klockan lite över tre. Jag kommer fram och slår mig ner. Tar ett djupt andetag och ser ut över vattnet. Jag tänder ytterligare en cigarett som jag röker lugnt och stilla. Det är en fin stund. Snart får jag träffa alla jag saknat. Jag plockar upp drickan och tabletterna. Tar tre i taget. Omsorgsfullt. Jag gillar siffran tre, av någon anledning och har alltid gjort det. Än finns det en återvändo. Men nej, jag har bestämt mig. Det är nu det tar slut. Jag vet precis vad jag gör. Min telefon är avstängd sedan någon timme tillbaka. Jag har inte all tid i världen på mig eftersom jag vet att de letar efter mig och jag var efterlyst dagen innan. Men här kan ingen hitta mig.
Det är mörkt ute nu. Tabletterna slut. Klockan är över åtta på kvällen. Det har gått fyra timmar. Jag börjar tänka på mina älskade katter (som jag givetvis sett till ska ha det bra efter min död), och bestämmer mig för att jag vill dö hos dem. Jag reser mig sakta. Känner mig vid det här laget väldigt påverkad. Jag försöker gå längsmed vägen vid vattnet. Byggarbetarna är inte kvar längre. Jag känner en våg av illamående. Jag är yr. Jag måste sätta mig ner, eller nej, jag måste lägga mig. Bara för en liten stund åtminstone. Jag hör ett ljud från något som måste vara en bil. Skymtar strålkastarnas ljus. Den kör förbi. "Puh, ingen såg mig", tänker jag och känner att jag snart kommer att bli medvetslös. "Där är hon!" Jag hör en röst ropa mitt namn. Jag blundar. Orkar inte hålla ögonen öppna längre. "Sara, Sara! Hör du mig?" Känner fingrar på halsen. "Helvete, hon har svag puls. Vi packar in henne in bilen och kör direkt." Jag mumlar att jag mår illa. "Vi är snart framme vid sjukhuset." Färden går fort. Det är nog tur att jag inte är medveten om hur fort det går men jag hör sirener, tutan och skymtar blåljusen. "Ringer du akuten och ser till att de tar emot oss omgående?" den manliga polisen som sitter bak med mig som i princip är medvetslös ber sin kollega att förvarna. Jag vet att jag kommer dö. Han ringer. "Vi har hittat xx antal av den här medicinen intill henne."
"Ett, två, tre" och så ligger jag där. På akuten. Jag hör fortfarande men kan inte se något. Jag kan inte prata. Läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna jobbar snabbt. Nästintill febrilt. Det sätts infarter, EKG, prover tas, kateter sätts och giftinformationscentralen rings.
Jag vaknar. Illamåendet sköljer över mig och jag kräks. "Fan, jag lever." tänker jag. Men samtidigt vet jag, att detta absolut inte betyder att jag kommer att överleva. Läkaren kommer in. Ser på mig där jag ligger och hulkar. "Du är på IVA Sara, det här är väldigt allvarligt." Han upplyser mig, som om jag inte redan visste det. Jag hade tagit en dos som skulle döda mig. Det var ju det som var syftet med det hela.
"Dina värden bara ökar. Levern är skadad. Vi vet inte om det här kommer att gå. Vi har gett dig allt motgift vi kan ge i den absolut högsta dosen och hastigheten vi kan. Nu är det bara att vänta." Jag mår så otroligt illa och ber sköterskan om ursäkt där jag ligger och hulkar. Hon är så vänlig, stryker mig över håret "Det gör absolut ingenting, din kropp är förgiftad och gör allt den kan för att överleva." Ja, sannerligen hade jag nu förstört min kropp så mycket att jag skulle dö.
På söndagen vaknar jag. Eller vaknar, jag sover i princip ingenting på IVA. Kroppen kämpar, allt vad den kan. Sjuksköterskan kommer fram. Jag ser direkt att hon har ett "dåligt" besked att ge. Jag blir faktiskt lite rädd där jag ligger. Det här är enbart en plåga. Jag skulle inte vakna. "Dina värden har mer än fördubblats. Läkaren kontaktar GIC igen."
"Vi kan inte göra mer nu. Inte mer än att ta prover var sjätte timme." säger läkaren och ser på mig. Sjuksköterskan nämner något om dialys. En leverdialys håller en bara vid liv ett tag, tills en lever har hittats, och det hinner sällan göras, det visste jag.
Jag ligger kvar på IVA. Lägger märke till hur familjen med barnet bredvid kämpar för livet precis på det som jag kämpar för döden. De är omsorgsfulla, säger att de ska klara det tillsammans. En tår rullar längs min kind. Men jag kan inte gråta nu. Det är söndag. Valdag. Jag tänker att det är det viktigaste just nu. Jag måste hinna rösta innan jag dör! Jag lyckas långt om länge faktiskt få dit två från valmyndigheten som låter mig rösta på sjukhuset "Vi har då aldrig varit på intensiven och tagit emot röster, är det okej om vi fotograferar?" Tur de frågade henne och inte mig, jag ligger bara och kräks. Det blev en ganska rolig tillställning mitt i allt.
Måndag. Läkaren kommer in. "Värdena är fortfarande stigande men har avtagit i fart något. Du kommer att klara dig. Men levern vet vi inte hur skadad den är. Som du vet är du under tvångsvård och du kommer att flyttas till psykiatrin under dagen".
Jag vet inte. Jag vet inte längre. Jag överlevde? På något mirakulöst vis gjorde jag det. Jag var så fast besluten, och så blev det så här?
Nu har det gått över en vecka. Och vet ni, jag TROR, att jag är tacksam att jag trots allt överlevde. Det måste finnas något som gjorde att levervärdena började sjunka igen. Tårarna rinner längsmed kinderna nu när jag skriver, sittandes i sängen på psyk. Jag har hört tio läkare säga till mig hur "allvarligt" det var. De har låst in mig. Och nu när jag ändå inte dog så är jag tacksam? Jag ville verkligen dö. Men jag tror faktiskt att jag är villig att ge livet en chans igen. Jag ska försöka. Jag ska göra allt vad jag kan. Idag släpptes mitt LPT, av läkaren som jag aldrig trodde skulle hålla mig kvar. "Sara, du borde föreläsa. Jag vet att du har permanent sjukersättning. Men du har så mycket att berätta för andra som också mår dåligt. Du skulle kunna hjälpa så många andra!"
Och någonstans tänker jag, att kanske, en dag...ska jag våga berätta hela sanningen i en bok. Men då måste jag leva först. För man har bara ett liv, och det bestämmer man själv över.
Jag väljer att leva. Med kärlek/ Sara