Vid livets slut.
Vi går tillsammans du och jag. Hand i hand vandrar vi över snårig mark. Vår väg är oviss, ingen vet riktigt var vi är på väg. Men vi ska bort, bort härifrån. Vi ska bort från det som gör ont säger du och kramar min hand allt hårdare. Jag litar på dig, men jag är rädd, riktigt rädd om jag ska vara ärlig. Jag snavar, men du är snabbt där och räddar mig. Törnrosorna är vassare än någonsin. De river oss om våra bara ben och armar, och vi ser blodet rinna. Men just nu bekommer inte det oss, blodet. Det stelnar tillslut och vi ser alltmer sargade ut. Molnen tornar upp sig vid horisonten. Regnet kommer och det stelnade blodet liksom smälter och rinner sakta nerför våra kroppar. Jag kramar din hand hårdare. Frågar om du är säker på vägen. Du nickar och säger att vi är på rätt väg. Vi kommer allt högre upp, berget vi går uppför tycks aldrig ta slut. Jag frågar återigen vart vi är på väg. Men du lovar mig att det inte är farligt, att jag kan lita på dig.
Nu är vi framme. Jag ser stupet framför mig. Du säger att vi ska hoppa, samtidigt. Jag tar ett steg längre ut på klippen, kramar din hand allt hårdare. Du ser på mig, och säger att jag inte behöver följa med. Jag tvekar och i samma ögonblick tar du steget utför klippan. Din hand glider sakta ur min hand och jag ser dig slukas upp av mörkret där nere.
Tårarna rullar nedför mina kinder. Jag gråter så det gör ont i hela mig. Jag vågade inte följa med, förlåt. Men jag saknar dig, och kommer aldrig att glömma dig, kära C.