En sista gång.
Vandrar över ett stilla landskap. Dimman ligger tät och jag snavar över rötterna på ekarna som stått här sen urminnes tider. Jag vet inte vart jag är på väg. Knappt varifrån jag kommer. Betydelselöst vandrar jag. På väg. Bort från livet. Livet som jag en gång levde. Livet som en gång var fint.
Fötterna mina är kalla, bara och kalla. Tårarna är så salta att de bränner i ögonen innan de sakta rullar nedför kinderna. Jag ser ner på mina bara ben. Det vita nattlinnet i den bleka morgonsolen. Stillheten. Barfota vandrar jag mot målet mitt. Långt bort finns slutet.
Telefonstolparna står upp. På ett majestätiskt sätt bär de upp de långa kablarna över marken. Högt upp. En korp, svart som natten lyfter ljudlöst mot himlen. Öde.
Jag vandrar vidare. Målet är klart. Cementblocken ligger tungt mot marken. Utplacerade med jämna mellanrum. Stenarna emellan är stora. Men smärtan från dess vassa kanter känner jag inte längre. Ingenting känns. Ingenting mer än det mörkaste mörker som slukat mig. Vid cementblockens kanter går spåren. Två långa spår som försvinner bort i dimman.
Och jag lyssnar till musiken. Vänder ryggen till. Och väntar på att tåget ska komma.