Kvävda skrik i mörkret.
Vinden smeker mina bara armar samtidigt som håret fladdrar lätt i vinden där jag trampar på min cykel. Livet känns fint, okej åtminstone. Jag kan se framtiden framför mig.
Men i bakgrunden finns något annat, något mörkt, hotande. Än så länge är det en bra bit efter mig. Jag är lycklig ovetandes om vad som väntar. Ovetandes om att jag inom loppet av några veckor kommer vara insvept i detta totala mörker. För det kommer, och när det kommer slår det allt ur sin väg.
Ligger i fosterställning, tårarna rinner och kroppen min skälver. Jag vet inte riktigt var jag är, kan inte orientera mig. Kan inte förstå vad som händer. Rädslan griper tag i mig, den river och sliter mig i stycken. Sargad. Skakar och kippar efter luft. Luft som inte finns. Jag andas ångest. Det enda som finns, är ångest. Denna ändlösa följeslagare som vägrar släppa taget om mig. Ber att den ska släppa mig, skriker att den ska släppa mig. Men den har mig i sitt järngrepp. Jag försöker göra allt för att bli av med den. Går. Springer. Försöker hinna ifrån den. Men den har kommit för att stanna. Ovetandes om att den kommer att äta upp år av mitt liv. År som jag hade planlagt i ljusets tid.
Det spelar ingen roll vad jag gör. Den hinner ifatt, oavsett vad. Det är mörkt, så evinnerligt mörkt här. Jag skriker, för allt vad jag är värd. Skrik som kommer ur ångestfyllda lungor. Skrik som kvävs av mörkret. Här finns inget hopp. Det är försvunnet sedan lång tid tillbaka. Inuti mörkret omgärdat av taggtråd. Marken är minerad. Livsfarligt att röra sig. Därför håller mörkret dig kvar. Har du inte förstått det än? Det är förenat med livsfara att gå. Ett steg och mörkret slukar dig. Ett steg och livet är borta. Försöker skrika, men ångesten kväver återigen skriket. Ögonen svider av alla de tusen fällda tårarna. Hoppet har försvunnit. Det är försvunnet sedan en lång tid tillbaka. Det tjänar inget till att hoppas längre, mörkret slukar det också.
Skär mig på krossat glas. Ingenting gör ont längre. Ingentig känns längre. Bara all ångest. Ångesten som aldrig kommer att försvinna. Ångesten som sakta drar livet ur mig. Ångesten som kommer att vinna det här slaget. Det är inte jag mot ågesten längre. Vi har förenats i symbios. Och tårarna slutar aldrig att rinna.