Där ljusets låga slocknat.
Tomheten ekar inuti. Där har hoppet slocknat för längesedan. Det är bara en ytterst liten del av veken kvar, svart och utbrunnen. Kommer aldrig tillbaka. Livet står på paus, döden likaså. Vem vinner denna maktkamp? För tillfället har döden övertaget. Livet försvnn för längesedan.
Jag vandrar över minerad mark. Ett snedsteg och livet är borta lika snabbt som det en dag kom. Det blåser kallt och jag fryser. Så väldigt mycket. Det riktigt biter i kinderna. Smärtan av kylan är ändå på något egendomligt vis behaglig. För i stunden får den ändå livet att fortfarande existera, om så bara lite grann.
Men glöm för allt i världen inte bort riskerna som finns i detta karga landskap. Ett senedsteg och det är ute med dig. Ett snedsteg och döden har dig i sitt grepp.
Jag vandrar vidare. Smyger fram. Stenarna asom ligger utspridda längs kanterna av stigen är lika gråa som askan som elden lämnat kvar. Elden som tog med sig allt, och försvann, långt bort. Alldeles för långt bort.
Ljuden från mina fotsteg ekar emot marken. Dimman ligger tät över landskapet. Jag kan knappt se handen jag håller upp framför mig. För det är inte du som vandrar längre. Det är jag. Och du har lämnat mig här, ensam, Frågan är bara om jag kommer att överleva vandringen över den ödesdigra marken.