Ett marathonlopp.
Ångesten klor attackerar mig så fort tillfälle ges. River, sliter och drar mig i stycken. Får mig nästintill att förgås. Önskar mig bort härifrån. Döden flåsar mig i nacken. Den är snart ikapp. Tankarna rusar likt löpare under ett marathonlopp.
Finner ingen klarhet i någonting längre. Allt är bara ett virrvarr av tankar och känslor, obegripliga att förstå sig på. Försöker förstå hur allting hänger ihop, vart från allting kommer, var allting började? Och var allting tar slut?
Borde inte få finnas längre. Orkar inte finnas längre. Vill inte finnas längre. Ingen början utan ett slut. Det är kanske dags att släppa taget om livet, låta det rinna ut som sanden mellan fingrarna.