Bara ingenting alls.
Trycker undan. Trycker bort. Vill inte känna. Det som känns är farligt. Det kommer att förgöra mig, i sinom tid. Och nu är tiden knapp. Jag går sönder, inifrån och ut. Krossas och förgörs. Famlar efter något att greppa utan att hitta något. Tiden är knapp, och hoppet snart ute. Tänk om det vore annorlunda. Tänk om livet aldrig hänt mig. Är så rädd, så evinnerligt rädd. Det finns snart ingenting kvar av mig, eller, det kanske aldrig funnits något av mig.
Vill inte mer, har tröttnat. Tröttnat på att livet inte tycks ha mer att erbjuda, inte mer än ångest och olycka. Har fråntagits ansvaret för mitt liv. Jag tycks inte längre kunna avgöra vad som är bäst för mig, sägs det. Jag vet vad jag vill, men världen vill annorlunda. Berövad min frihet. Friheten som alltid varit så viktig. Friheten som nu är totalt irrelevant för mig.
Gråter salta tårar som stramar över kinderna när de sakta torkar. Hulkar och försöker få luft. Förbannade liv.