En glad jävla midsommar.
Hon står där, ensam, framför det som håller på att eskalera totalt. Det var ju fint, för en stund sen. Men alltid skulle det sluta i ett helvete. Kransen på hennes huvud stramar, ståltråden påminner mer om taggtråd tänker hon och tar den i händerna. Hon blickar på de blommor som ett par timmar tidigare strålade men som nu slokar som ledsna barn som inte får äta sitt lördagsgodis innan middagen. Jävla midsommar. Jävla högtider. Den vita klänningen hon med omsorg fått välja ut och gladde sig så åt har fått en grådaskig färg och ser inte alls sådär somrig ut längre. Sanden i skorna skaver och hon ångrar att hon inte tagit av sig dem under promenaden på stranden.
Inte ens till dansen runt stången hade de hunnit. Och hon som hade hoppats, så mycket. Förbannar sig själv över att hon återigen varit så naiv, trott att saker och ting skulle blivit annorlunda. Hon sparkar på några stenar på marken, de far iväg och studsar över gräsmattan innan de träffar husväggen. Det röda torpet, med sina obligatoriska vita knutar, sådär idylliskt, perfekt. Hon tänker på var alla andra är, hur alla andra har det, på sina perfekta midsommarfiranden. Det känns så långt borta, avlägset liksom. Tacka vet jag att det är långt till skolan börjar, då slipper man åtminstone prata om midsommar, tänker hon.
Hon sätter sig på den uppochnervända ekan och ser ut över sjön. Tårarna rinner som rännilar nerför kinderna. Tänk om någon visste. Tänk om hon skulle våga berätta. Hon biter ihop, torkar av kinderna med handflatan och reser sig sakta. Det är dags att ta hand om barnen, i deras ombytta roller.