Åter igen.
Har så mycket att uttrycka. I ord och i text. Vrider och vänder på det. Försöker frenetiskt att få det, rätt. I tankarna kan det verka bra stundtals, klokt, eftertänksamt. Det är svårt det där, att det ska bli så väldigt perfekt. Likt omöjliga hinder att ta sig över. Det tar stopp istället. Men jag ska inte bry mig, egentligen, för det är för min egen skull, inte för någon annans jag skriver.
Försöker fly, för allt vad jag är värd. Låtsas att det där inte finns, att det har börjat kännas sådär igen, sådär obehagligt. Försöker tänka bort det. Göra annat. Låta annat ta mitt fokus. Men någonstans vet jag att det är omöjligt, jag kommer inte att lyckas denna gången heller, att springa ifrån. Det som jagar är för ihärdigt, går inte att tämjas. Och jag faller, stenhårt.
Jag låter mig omfamnas, av trygghet och omsorg. Här är det okej att låta saker rasera. Här är det okej att inte vara. Ber försynt om ursäkt mellan tårarna, det var ju inte så här det skulle bli, inte igen, inte nu. Planen gick i stöpet. Och jag är trasigare än någonsin. Bräcklig och skör. Det är så de säger. Kanstött. Svårlagad.
Jag tar det. Jag tar hand om henne. Jag pratar med henne. Du kan göra någonting annat, medan jag lappar ihop en trasig själ.