Ett garnnystan i papperskorgen.
De har tagit det. Allt trassel har de tagit. Hela totala garnnystanet. Visst, de har vridit och vänt på det, försökt hitta ändarna. De har bedömt det och beslutat sig för att kasta det. Rätt ner i papperskorgen åker det, totalt hopplöst. Knuten är helt enkelt alldeles för stor, så säger de. Eller åtminstone den första knuten på trasslet, den kan de inte knyta upp och det enklaste är därför att kasta det. Och visst, deras problem försvinner ju. Far och flyg iväg bara. Det kommer fler garnnystan, sådana som helt enkelt inte är lika komplicerade.
Nu ligger det bara där, ensamt i papperskorgen bland urtuggade tuggummin som förlorade sin smak för längesen och numer enbart innehåller intorkat saliv och kemikalier. För trodde ni tuggummin var naturliga så är det dags att tänka om och börja tugga koda istället.
Problemet är väl bara att det där garnnystanet tillhör mig, det är mitt liksom. Och för mig är det omöjligt att kasta det. Det kommer lik förbannat hänga efter mig. Trasslet är mitt och det ska ni veta, även om ni kastar det och blir av med det, så blir inte jag det. Jag blir bara ensam med det och alla blottade knutar.