Bland andetag och krossat glas.
Är alltid på jakt. Ständigt. Försöker frenetiskt att finna den rätta vägen. Gör om, gör rätt, igen och igen. Springer över krossat glas på ishala vägar. Törnrosor slingar sig upp runt benen mina och kastar mig handlöst mot marken. Sårig och ärrad, märkt för livet, av livet. Famlar tafatt efter något att greppa, något fast, något stadigt. Skymtar ett ljus, långt där borta. Är inte redo att ge upp, inte än. Kämpat febrilt för att ta mig framåt. Andas. Försöker andas. Pressar ner andetaget så långt ner det bara går, i samma stund som jag lägger märke till att det är omöjligt. Luften hinner inte ner innan den med all kraft i världen pressas upp ur lungorna mina, den trivs inte där, vill inte vara där, vill inte ge mig lugn. Korta ytliga andetag, kippar efter luften. Kroppen min är matt, trött och eländig. Sargad.
Tvivlar. Tvekar. Är den för lång, vägen?