Värdelöshetens hav.
Mörkt. Djupt. Bottenlöst. Övertygelsen är stor, det här havet har ingen botten, det finns ingenting som tar emot. Det går att sjunka hur långt ner som helst. Drunkna i det oändliga. I värdelöshetens hav existerar bara känslor av värdelöshet, det säger sig självt, jag tror inte jag hade behövt förklara det där, ni är smarta nog att förstå vad jag menar.
Stort är det, nästintill gigantiskt. Stormar gör det ofta, vågorna går höga och vindarna river sönder min sköra hud. Fördelen med att befinna sig i ett hav är att tårarna knappt märks. Det salta vattnet som stänker och sköljer över mig gör att det inte går att urskilja vad som är vad, tårar eller vatten, det är salt och eländigt alltihop, men spelar ingen större roll än så.
Jag önskar så, att jag kunde få det att lugna sig, havet. Förbarma sig över mig istället för att dränka mig. För det är så det är, att det är på väg att dränka mig, helt och hållet. Att trampa vatten har jag aldrig någonsin varit särskilt bra på, nej just det, inte det heller. Funderar på vad som händer om jag slutar att trampa, bara en stund? En sak vet jag, sjunka, det kommer jag att göra. Ner i mörkret och säkerligen bortom all räddning. Men jag har sagt det förr, benen mina tar mig ingenstans längre och att trampa vatten har de nog fått tillräckligt av.