Bara ingenting.
Och allt är bara en mängd mörka tankar som är svåra att bemästra. Frågan är om det ens är meningen, att bemästra dem? Det är kanske dags att sluta vara så naiv, i tron om att någonting skulle vara annorlunda, bättre. Bakslagen är fler än framstegen. Otillräckligheten större än tillräckligheten. Värdelösheten så enormt mycket större än värdefullheten. Kvävs av mig själv, av omgivningen, av alltet. Gråter förtvivlade tårar i ett stor och evigt självhat. Får istället se det så, att det är fint att jag inser omfattningen av verkligheten, även om jag kanske borde ha insett det för längesedan.
När är det okej att säga att man inte orkar mer? När är det okej att säga att viljan är slut? När är det okej att lägga ner?