Ni säger att det blir bättre
Jag hinner inte fly längre, jag är inte tillräckligt snabb. Min kropp motarbetar mig, tuggummi under skorna, cementklumpar till ben och det där bakom mig verkar ha fått någon sorts superkraft, precis som Sonic får i det där tv-spelet. Det spelar ingen roll hur mycket jag tar i, hur mycket jag sliter...jag hinner inte. Det där hinner alltid ikapp.
Jag tvingar mig själv, lite mer, bara lite till. Måste. Det gör ont.
Förundras över mänskligheten. Förundras över människor. Funderar på vad som hände, om något gick fel? Hur blev världen sådan? Jag försöker förstå. Mitt i allting, så vill jag bara förstå.
Saknar det som var. Saknar känslan av lycka som sprider sig i kroppen och gör att jag omöjligt kan vara stilla. Känslan av stolthet. Känslan av att vara hel. Jag saknar det verkligen. Och nej, ni kommer aldrig att förstå. Ni säger att jag är stark, men jag ska berätta en sak för er, det är inte sant...inte alls faktiskt. Ni ser bara det ni vill se, kära ni. Inte allt det där andra, det som ingen ser. När mörkret tränger sig närmre och ensamheten tar över. Då är jag inte längre stark. Men om det ger er förtröstan, så fortsätt tro det.
Jag lever som en maskin, går på autopilot. Gör allting, fascineras i vissa stunder över hur mycket jag faktiskt klarar av, allting genom att koppla bort verkligheten. Men jag ska berätta en sak för er, verkligheten hinner alltid ikapp. Och jag vet inte vilket som är bäst, för just nu tycker jag inte om verkligheten.
Ni säger att det blir bättre, jag tror inte på er, för ni vet ju faktiskt inte.
Jag saknar dig.