En märklig företeelse
Jag har tänkt på en sak, eller, jag har tänkt på många saker den senaste tiden. Mina tankar är aldrig riktigt klara och jag har svårt att greppa om dem. Jag försöker dela upp dem, enligt något sorts schema, det fungerar sådär om jag ska vara ärlig. Jag placerar liksom in dem i olika fack, som någon sorts sopsortering, de flesta tankarna hade jag faktiskt kunnat vara utan tror jag. Fast ändå vet jag inte, om det vore det bästa...eller enklaste. Jag tycker om att det är lite tilltrasslat, att ha lite att grubbla över och sådär. Det gör livet mer intressant, åtminstone ibland, ofta är de faktiskt till besvär också. Det här var en stor parentes, det var inte det här jag tänkte berätta för er så snälla, glöm det.
Föreställ dig en korridor, en ganska lång korridor. Golvet är klätt i en ful beigedaskig linoleummatta med många skavanker. Det är inte bara mattans färg som är ful, det är alla avtryck på den som gör den ännu fulare. Det fastnar smuts i alla hål och man skulle kunna tro att någon som gått på den haft taggtråd under skorna. I slutet av korridoren finns ett fönster, kan du se det? Det är ingen vidare utsikt, en grå parkering med ännu fulare hål än vad linoleummattan har, jag tycker att vi struntar i parkeringen vid närmare eftertanke.
Titta nu på korridorens båda sidor, hur många dörrar kan du räkna till? Det finns många dörrar, på båda sidorna. Vita dörrar, med lås på. Den sista dörren längst ner i korridoren på vänster sida har en mer sargad historia än de andra dörrarna. Den har ett hål i sig, snett nedanför handtaget, den är ärrad för livet.
Backa nu tillbaka i korridoren, du passerar en dörr i frostat glas, mitt i korridoren. Den skapar hemligheter, den frostade dörren, åtminstone så fort den är stängd. Bakom den vet ingen vad som händer. Bara de som befinner sig på andra sidan.
Det hänger tavlor på väggarna, som i ett halvhjärtat försök att dämpa det skumma ljuset från lysrören. Tavlorna bara hänger där, gör ingenting och saknar nog uppgift helt och hållet. Det är ingen som tittar på dem vad jag vet. Ensamma. Fortsätt nu att backa.
En dörr till höger, vi lämnar den nu, men jag återkommer till den. Fortsätt att backa. Ett litet bord och så två stolar, en på varje sida om bordet. En ful liten duk med intorkade matrester. Några sönderbläddrade tidningar från 1998 och en gammal näsduk.
Förresten, det sitter två flickor där, kan du se dem? Den ena av dem sitter så långt ut på stolen man bara kan, benen skakar på henne, hon verkar nervös. Den andra försöker lugna henne, tyst, vi kan inte höra vad de säger. Fyra flickor till står lutade mot väggen. En annan vandrar fram och tillbaka i korridoren. Det är något tomt i deras ögon, de saknar det där som kallas livsgnista, så tror jag att det heter? Det verkar som om de väntar på något. Tysta röster hörs, viskningar, ett nervöst litet skratt. Allting för att göra det hela lite lättare.
En dörr öppnas, någon säger något och en flicka kommer ut ur det där rummet jag nämnde tidigare. Hon är sammanbiten, en tår rullar nerför hennes kind, annars ingenting. Det händer något med flickorna i korridoren, de tittar på henne som precis kommit ut från rummet, nickar kort till henne varpå hon genast försvinner utom synhåll in i ett annat rum. Det är som om de har någon sorts kommunikation utan ord, de vet precis vad den andra känner, de vet exakt vad som har hänt i det där rummet.
Flickan som satt och skakade på stolen, det är hennes tur nu.