Hon vill något annat
Morgon. Tidigt, för tidigt. Ingen klocka har ännu ringt. Jag tänker på henne, direkt, men inser snabbt att det måste varit en dröm. Trots att det känns så väldigt verkligt.
Hon dyker upp med jämna mellanrum i mina drömmar och hon är precis som i verkliga livet. Det gör mig rädd att jag drömmer om henne men jag förstår att det måste bero på saknaden av den trygghet och tröst hon gav mig. Hon är ju trots allt den som vet allra mest om mig, egentligen. Hon fanns under en tid där allting förändrades, eller, det var åtminstone vad jag trodde, då. Det var nog så också, att en del faktiskt förändrades, även om det idag kan te sig annorlunda.
I det förflutna fanns alltid en hand att fatta när det var svårt. Det fanns alltid någon där. Jag behövde aldrig vara ensam. Det är annorlunda nu. Jag är ensam och den enda jag har är mig själv, det är jag och jag. Vi klarar det ganska bra trots allt. Försöker rida ut stormen. Dock måste vi alltid vara på vakt, jag och jag. Det går snabbt när det blåser upp och stormbyarna kommer med allt kortare intervaller. Klamrar efter något att hålla fast i men finner bara mig själv, mitt i allt.
När man är ensam ute på ett öppet hav måste man tänka strategiskt, det är åtminstone så jag tänker det. Man kan omöjligt låta rädslan, ångesten och paniken ta över. Skulle man göra det kan man lika gärna kasta sig ner i vattnets mörka djup på en gång och låta sig slukas av det oändliga och det är väl just det man fruktar. Så istället gäller det att fokusera på andra saker, att helt enkelt inte ägna sådana tankar och känslor någon energi överhuvudtaget.
Men jag saknar henne, så väldigt mycket. Eller, det är nog snarare så, att jag saknar det hon gav mig. Tillit. Tro. Hopp. Styrka.
Precis som ett kantstött pussel. Precis som jag. Precis som det som inte passar ihop. Ni förstår ingenting, men det gör jag, och det räcker.