En saknad så stor
Det flyter ihop, allting i en enda sörja. Osäkerheten om vad som är vad. Befinner mig på en ständig flykt, bort från allt det onda. Målet är oklart, diffust, och antagligen finns det inget egentligen. Men det spelar ändå ingen roll. Ibland stannar jag upp, låter allt det där onda komma ikapp lite grann för att därefter bli totalt lamslagen av rädsla. Jag kan inte sluta fly, inte än, jag är inte redo. Jag blir kanske aldrig det.
Ansiktet är stelt och det stramar så fort jag rör minsta lilla muskel. Det är tårarna som torkar på kinderna. Tårar som rinner i hemlighet. Det är det där jag inte vill möta, det som kommer efter. Det är dags att fly mörkret nu. Jag måste bort igen. Skynda.
Jag är livrädd för att glömma. Allt det där som vi hade. Du och jag. Det som ingen annan någonsin kommer att förstå. Jag saknar dig, så mycket. Det känns orealistiskt att jag skulle glömma, ändå är det det som skrämmer mig varje dag. Rädslan av att jag allt oftare talar mekaniskt om det, om vad som hände, får mig att tro att jag kanske glömmer dig. Det är inte så. Jag beter mig respektlöst och finner ingen orsak till det.
Försöker att komma ihåg hur det kändes när jag strök handen över din panna och snurrade din lugg runt pekfingret. Försöker hitta känslan, letar frenetiskt och blir alltmer övertygad om att allt är borta. Kommer jag ihåg exakt hur du såg ut? Hur skulle det kunna vara möjligt att glömma? Rädslan griper tag i mig. Skakar om mig. Lämnar mig inte ifred.
Skakar. Skälver. Gråter.
Jag älskar dig, kom tillbaka, det gör alldeles för ont utan dig här.