Jag springer
Det är ett särskilt ljud, det där ljudet när jag låter min fot nudda den lövbeklädda marken. Först går hälen i och jag känner hur tyngdpunkten förflyttas framåt, det går snabbt och med ens har min fot hunnit rulla fram från häl till tå och är uppe i luften igen. Svaga avtryck i de förmultnade löven på marken som blivit kvarglömda där, som att de inte duger längre när de inte är gröna och sprudlande av liv.
Det går av sig själv, fötterna vet vad de ska göra och jag behöver inte tänka på det. Jag känner marken i varje steg jag tar, önskar bara att stegen vore lättare, så att löven hade fått vara orörda. Men jag fortsätter, jag är ju på väg.
Jag tar ett djupt andetag och känner hur mina lungor fylls av den iskalla luften, det är sådär härligt obehagligt att andas in den, det liksom skär samtidigt som den fyller mig med energi. Framåt.
Det skymmer. Bara gatlyktorna lyser starkt men jag flyr ljuset, jag springer hellre i det dunkla. Det är fint på något sätt, bara jag och det. Bara det och jag. Det är bara vi.