När världen rusar
Jag står här...ensam, fast ändå inte. Jag ser bilarna fara förbi till höger och vänster om mig, fast beslutna om deras färdriktning...swisch, jag liksom känner beslutsamheten i fartvindarna. Ovanför mig svävar molnen, tyngdlösa och fluffiga...oregelbundenheten i deras formation väcker någonting i mig, de är vackra, trots att de inte har några exakts former som går att hänvisa till något konkret. Molnen rör sig åt samma håll, allihopa, målmedvetna på något vis. Förstår du vad jag menar?
En kall vind, den sveper in mig och det isar i min kropp...genast tillbaka. Förundras över hur säkra alla verkar vara på vilken väg de ska gå, de verkar ju inte ens reflektera över det? Inget grubbel, inte ens en tanke, de bara vet. Det är bara jag här, i kluvenheten, ensam. Vilken väg bör jag välja? Alla bilar försvinner, molnen också...ja, allting försvinner. Nu är det bara jag kvar, jag och ett vägskäl.