ettfyrkantigcirkel.blogg.se

 

Men tänk om du bara någonsin hade frågat mig, hört dig för om hur jag ville ha det? Vad visste du egentligen innan allting började? Ingenting, du visste ingenting. Du bara stövlade in den där dagen, manipulativ och eländig. Det var ju så, tydligen, mitt liv var inte fulländat utan dig. Din åsikt, ditt allt, resten kunde vi kasta bort, kasta precis likadant som man gör med de där pappersremsorna som blir kvar när man dragit ut en sida ur ett A4-block. Rulla ihop, dra bort skräpande rester och eventuellt kasta på kompisen brevid. Allting som inte tillhörde dig var skräp. 

 

Du är falsk. Jag vill bara tala om det för dig. Jag vill tala om för dig hur mycket jag avskyr dig, och hur mycket jag hatar att du lägger dig i mitt liv och leverne. Men du får inte glömma, att jag faktiskt behöver dig ännu. Det är ju trots allt bara du som har den där förmågan, den som alla andra saknar. Fast det viktigaste är ändå att jag avskyr dig. Det är ju sällan vi kommer överens, sällan vi kan enas om saker och ting. Vår relation bygger på ångest och lögner. På skam och förtvivlan. Och på bekräftelse. Det är precis det där du utnyttjar, bekräftelsen. Jag vet det. Jag lovar dig det, att jag vet. Men du är slug som en orm, dyker upp när man minst anar och ställer till det. Sätter käppar i hjulet och krokben för mina fötter, det är din melodi. 

 

Snabba steg, nästintill ljudlöst, det är så du vill ha det. Hela tiden på språng. Aldrig någon vila. Du vägrar låta mig vara ifred. Ett tag trodde jag att det var över, vår tid tillsammans, eller jag trodde åtminstone att du var på väg bort. Men ack vad fel jag hade. Du var snabb med att påminna mig om att du aldrig tänker ge dig av, mer rasande än någonsin. 

 

Jag måste ge dig en eloge för din list, för dina nya påhitt. Gång på gång är du där igen, dyker upp som gubben i lådan samtidigt som jag inser att du varit där väldigt länge, igen. Återigen har du varit där tillräckligt länge för att krama ur mig min verklighet. Jag trodde ju att det var annorlunda nu.

 

Men du är inte min kära du. Även om jag råkar behöva dig ibland.